Ovan och under ytan – Maldiverna 2010

Sommarvärmen lockar fram minnen. Minnen av en veckas koncentrerad inaktivitet på Kuredu, Maldiverna. Inaktivitet är kanske fel ord, för naturligtvis var vi aktiva, men vi var aktiva med att ta det så lugnt det bara gick. Andra dagen liknade den första, den tredje den andra, och så vidare.

Och det vi gjorde var att vakna till vågbruset, ta oss ett morgondopp direkt från vår egen badbrygga, släntra bort till frukosten och släntra tillbaka till rummet för att byta om för stranden. Sedan följde en rad släntrande aktiviteter i form av slänter till södra stranden; snabb, tiometers, brännande slänter till vattnet; lojt släntrande bort till baren; några svalkande minuter i poolen; småhungrigt släntrande till rummet för att byta om för lunch; lunch, slänter, rum, bad från vår badbrygga; dusch, slänter bort till restaurangen, middag under stjärnhimmel intill mera vågbrus … och så när kvällen blev natt gjorde vi vin-kurvor i sanden då vi släntrade tillbaka till rummet.

I mina ögon: inaktivitet reducerad till perfektion.

Men mitt i all inaktivitet fanns desto mer aktivitet under ytan. Det jag började med första dagen, då jag gick nerför vår badstege, var att snudd på trampa en rocka på runt 70 centimeter i diameter. Det simmande småhajar, inte större än några decimeter, på det grunda vattnet intill stranden. De var alltid så rädda för mig att jag aldrig lyckades snorkla ikapp dem. Ett otal triggerfish betade på botten och de tillät att man simmade nära dem –  det var först efter halva tiden på Kuredu som vi fick reda på att dessa färggranna stora fiskar hade käkar som kunde bita av ett finger. Papegojfiskar, butterfly fish, angelfish, stripe snapper fanns också i vattnet … vi kollade upp namnen efteråt, för som vi sa då vi just sett dem: ”Såg du den prickiga fisken, eller den feta fula jäkeln?”

Naturligtvis fanns där också stora stim med småfisk i alla olika färger man kunde önska sig. Och ville man se riktigt stora fiskar så kunde man det med. Näst sista dagen snorklade jag ut från vår badbrygga. Cirka femtio meter ut såg jag plötsligt en skugga glida fram i vattnet och en Napoleonfisk på nära 1,5 meter i längd simmade förbi framför mig. Jag skulle vilja säga att det var ”ganska coolt och jag följde efter den en bit”. Men … att möta en Napoleonfisk när jag tidigare bara mött småfirrar som triggerfish (bara halvmetern långa) var … en tillnyktrande upplevelse. Jag simmade tillbaka till rummet med en blandning av uppspelt förundran och skräck dunkande i bröstet.

Men bäst av allt var att jag varje dag såg havsköldpaddor i vattnet kring Kuredu. Och det är dessa som jag kanske minns bäst från all snorkling. Sista dagen, sista badet, gick jag i vattnet med hoppet om att få se dem ännu en gång innan vi åkte från ön, men de var frånvarande. Jag gav upp och hade just vänt in mot stranden då den till slut kom simmande.

Havssköldpaddans fenor rör sig som vingar i vattnet; långsamma slag genom ett hav som är så klart att det ser ut som den flyger genom luften. Jag följde efter på 15 meters avstånd, simmade med den en stund och tog motvilligt farväl av den då den nådde sandvidderna en bit ut. Den simmade vidare genom det soldränkta vattnet med vit sand under sig och glitter som himmel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.