Etikettarkiv: Fattigdom

Kontraster in i det sista – Indien 2010

”This is a hotell?”
Taxichaufförens fråga var inte helt obefogad. Vi hade bokat rum på Hilton New Delhi/Janakpuri, som öppnat bara en vecka tidigare, så det var kanske inte självklart att en taxichaufför skulle ha hunnit bli bekant med just den hotelladressen än. Vi svarade i alla fall ja på frågan. Taxikillen verkade inte helt övertygad, men ryckte på axlarna och bad oss följa med bort till bilen.

Efter en lång resdag som hade tagit oss från Trivandrum i södra Indien, via Bangalore, till New Delhi i norr hade klockan nu passerat midnatt. Vårt plan hem till Sverige skulle gå nästa förmiddag, knappt ett halvt dygn bort, vi var trötta och ville inget annat än att sova några timmar innan det var dags för nästa flygresa. Tack vare vårt Am.Ex-kort hade vi en gratisnatt på Hilton, som alltså ingen visste var det låg. Allra minst taxichauffören skulle det visa sig.

Taxin var liksom de flesta Delhitaxis en sliten, smutsig, rest av ett fordon, men med sin gamla bensinmotor utbytt till en modern naturgasmotor. Uppdateringen från bensin till naturgas har dock gjort att taxibilarna har sin gastank i bagageutrymmet, vilket gjorde att våra väskor förpassades till bilens takräcke utan att surras fast. Taxichauffören försäkrade ihärdigt att det var ”No problem”. Exakt vad detta ”No problem” innebar var lite osäkert; att väskorna skulle ligga kvar eller att han skulle hjälpa till att samla ihop våra kläder då väskorna slungats av taket vid nästa gathörn? Hur som helst så körde vi iväg genom Delhis nattgator.

Ganska snabbt blev det uppenbart att det som inte var ”no problem”, var det att föraren inte hade en susning om var hotellet låg eller var området där hotellet låg låg. Men han körde på och tog oss bort på allt ödsligare gator och allt mer kantstötta kvarter. Emellanåt tittade han snabbt på lappen med adressen medan han såg allt mer skeptisk ut. Vi visste sedan tidigare att i Indien säger inte husens exteriör så mycket om hur det ser ut inne, men om natten, på allt mer öde gator och i ett grannskap som skulle kunna få slum att känna sig piffig började vi bli lite nervösa. Vi kikade på vår chaufför för att betrygga oss om att åtminstone en person i bilen visste vart vi var på väg. Tyvärr fick vi i just det ögonblicket en exakt likadan blick tillbaka från honom. Han tycktes nicka mot omgivningen genom den öppna rutan, som för att säga: Är vi i närheten nu? Hus-siluetter flimrade förbi, gatlyktorna satt allt längre och längre från varandra. Efter ytterligare en stund verkade det som om alla i bilen – jag, Mia, men framför allt föraren – tänkte: ”Var tusan/Shiva har jag hamnat nu?!”

Till slut fick föraren stanna och fråga efter vägen. Under en kort sekund undrade jag om han skulle komma tillbaka eller om han bara ville ta tillfället i akt och fly. Men han kom tillbaka, för vi var tydligen i närheten och när Hilton efter några minuter dök upp som en magnifik fyr i marsmörkret, brast föraren leende, och utan hejd på sin känslomässiga lättnad, ut i ett triumfatoriskt: ”Ah … It’s a luxury hotel!” En skvadron av securitasmän undersökte bilen och sedan körde vår sjaviga gula Ambassador-taxi upp mot den fläckfria entrén, som en rinnande curryklick på en alabasterkind. Föraren verkade djupt lycklig av upplevelse, och log storartat då han fick sin dricks.

Hotellet hade som sagt bara varit öppet i en vecka och personalen var lite trevande en del gånger, men de var hela tiden själva imponerade och stolta över hotellet. Mannen som följde oss och visade oss rummet frågade med jämna mellanrum vad vi tyckte om hotellet, om receptionen, badrummet etc, med en förtjust glimt i sina ögon. Jag kände mig nästan lite generad för att jag var för trött för att uppskatta hotellet lika mycket som han.

När vi beställde transport till flyget till nästa morgon fick vi frågan: ”What kind of car model do you want?” Som om frågan gällt om jag ville ha kaffe eller te till frukost. Ville vi ha en specialutrustad Corolla eller en specialutrustad Camry? Helst ville vi bara till rummet för att få sova 5 timmar, så vi pekade på en av bilarna. När vi 6 timmar senare satte oss i vår beställda bil (om det nu var Corollan eller Camryn minns jag inte) var den fullt ekiperad med ett par olika dagstidningar, juice och tilltugg.

Utanför bilfönstret, vid vägkanten vaknade människor upp. Alltid denna fattigdom och lyx om vartannat. Som turist, resande i skyddad bubbla, är det svårt att inte känna ett visst stygn i samvetet av att bara vara där och ha det bra.

Drygt ett halvt dygn senare går vi ut från ankomsthallen på Landvetters flygplats. Minusgrader och nästan en halv meter snö. Trafiken är lugn. Ännu en konstrast.