Permobilmaffian & smygdrickandet i Neapel – Neapel 2011

Det finns sammanslutningar för alla, helt klart. Vad som än sker så är detta en trösterik tanke, att hur ocoolt du än behandlas av ödet, så finns det en cool grupp som väntar på att ta dig till sitt hjärta, på att omvandla dig och ditt intressen till ett cosa nostra.

17 september 2011, Neapel. Det är hett, bullrigt och avgasigt då vi ställer oss utanför hotellet för att hoppa på en hop on/hop off turistbuss. Den ska stanna där, alldeles snart eller om femton minuter enligt den mycket hjälpsamme hotellportiern. Trekvart senare, och det är ännu hetare, bullrigare och avgasigare, så ger vi upp och promenerar iväg för att hitta en turistbyrå, för där ska det finnas en hållplats. Den första turistbyrån vi finner är stängd, men det ryktas om att det ska finnas ännu en någonstans. Vi går vidare och en halvtimma senare, törstiga och varma, ser vi en hop on/hop off-buss fastna i trafiken.

Vi springer fram mellan bilar och vespor till bussen, men vi nekas med en huvudskakning att kliva på. Jag går till runt till andra sidan bussen och pratar med chauffören – det vill säga att chauffören pratade snabb italienska och jag nickade oförstående och utbrast ”Buon giorno” emellanåt, vilket hjälpte föga.  Efter ett intensivt kroppsspråk från chaufförens sida (det kan i och för sig ha varit ett epilepsianfall, det är svårt att säga med en del italienare) så förstod vi att vi var nära vårt mål. Ett kvarter ner, in till vänster och där! En piazza, en turistbyrå, bussbiljetter. Och vad viktigare var just då, en liten butik i vilken vi kunde köpa kall öl.

Men vi blev varnade. Det är förbjudet att dricka öl på piazzan. Så vi satt i skuggan med var sin öl i var sin brun papperspåse och smygdrack öl, med ett öga på poliserna som hängde i närheten och det andra ögat på … tio äldre män i permobiler. Två minuter senare kom ytterligare ett par åkande. De andra hejade med en attityd som om de satt i antika amerikanare med cabben nere. Då och då drog någon av dem en runda på piazzan, jagade iväg en sjavig duva, tjingsade på poliserna och återkom till gänget. På några av permobilerna hängde packkorgar och från dem kunde någon gubbe plocka fram ett cigarettpaket och tända en cigg med en pose som hade gjort James Dean avundsjuk.

Och det är detta jag tycker är underbart. Här har vi ett gäng gamla gubbar, som på andra platser i andra länder, hade tvingats lära sig virka eller ägna sig åt potatistryck i någon slags missriktad välvilja att göra ”ålderns höst utvecklande.” Men icke dessa gubbar. Nej, nej! De skaffar sig en permobil var, för att kompensera för skrumpnande ben eller tilltagande lättja, och drar ner till piazzan och lever som om de vore coolaste gänget som Italien kan uppbåda. Och med den attityden de utstrålade så vete fasen om de inte just då också var det. När en mamma passerade med sin son kunde man höra pojken, som drog i mammas arm, bedjande säga: ”Mamma, mamma, voglio anche una Permobil!” Och jag höll med.

Så det hänger på ens inställning. Omvärlden kan verka glasklar när det gäller vad som är inne, rätt, trendigt och coolt. Men ett dussin gubbar i permobiler, som enligt all trendlogik borde vara så ute att ett gökur verkar hippt, visar att det inte är vad du gör eller ägnar dig åt som gör dig cool. Det är inställningen det hänger på. Så när bussen till slut anlände, klev vi på och satte oss, lutade oss tillbaka i trygg förvissning att det här med att turista är molto coolt.

————————————

GP

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.