Kategoriarkiv: Reflektioner

Sisyfos på cykel – Andorra 2012

Andorra är ett litet land som består av en labyrintisk kombination av dalgångar och bergstoppar som hålls samman av ett övermått av fotogenisk natur. Håller man sig i dalgångarna kan man med bil enkelt avverka hela Andorra på en halvdag, inklusive fikapaus, och tar man sig också över bergen så tar det bara en halvdag till. Det var det vi gjorde. Men man kan ju göra bergen på annat sätt.

Skyltarna satt med jämna mellanrum och visade att vägen var brant. På skyltarna såg man hur en stackars cyklist kämpade mot lutningen, men det var inte helt klart om skyltarna uppmanade eller avrådde från cykling. Det var inte ens klart om cyklisten var på väg uppför eller hade gett upp och därför rullade baklänges i en helvetiskt fart. Bägge tolkningarna är antagligen lika troliga.

Vi körde från Canillo till Ordino och tog en paus på en liten parkeringsficka vid sidan av vägen för att dricka lite vatten och njuta av utsikten. Det var då vi upptäckte honom. En bit nedanför oss såg vi en ensam cyklist komma; en cyklist som inte brytt sig om skyltarnas varningar om tuff lutning … eller om han lockats av dem.

Ett metodiskt trampande av pedaler och en blick som stirrade stigningen i vitögat utan att blinka. Det märkliga är att det inte såg ett dugg jobbigt ut. Men det borde vara jobbigt. Det måste ha varit jobbigt. Det hade varit jobbigt nog att köra bil uppför och där cyklade denne man i en provocerande rak linje uppför en gud vet hur brant lutning.

Och vi stod där, men våra vattenflaskor och loj puls och bekväm bil och kände oss med ens 100 år gamla, ledbrutna, muskelförtvinad och väldigt, väldigt lata. Vi försökte slå bort det vi upplevde genom att raljera lite över mannens idioti. Vi frågade oss varför? Varför cykla? I den här värmen? I dessa berg? Med sikte mot nästa berg? Men … ärligt talat var jag imponerad. Inte så till den grad att jag ville dumpa bilen, skaffa mig en cykel och trampa iväg uppför en lodrät vägg, men tillräckligt imponerad för att fotografera prestationen. Att lyfta kameran några gånger är ju ett slit det med … på sitt sätt … eller kanske inte … jag vet …

Han passerade och vi klappade händer och hejade på honom. Han log och hejade tillbaka och trampade på med extra mycket vitalitet, som om våra applåder var orsaken till att han cyklade. Vi satte oss i bilen och körde vidare uppför, passerade mannen på cykel och fortsatte uppåt, uppåt, uppåt.

En månad och en resa senare stod jag i en hiss i Argentiére utanför Chamonix tillsammans med en cyklist. Jag frågade vart han skulle den dagen och fick svaret ”Till Italien och tillbaka”. Självklart, en tur på 16 mil i bergen, naturligtvis … det är också något att göra en vacker semesterdag. När jag gick ur hissen önskade jag honom lycka till med ett ”Have fun.” ”Thank you,” svarade han med ett tvetydigt leende, som om ”fun” inte riktigt täckte in upplevelsen. Det är väl så den är, bergscyklingen, en ljuv plåga som nog kräver sin personlighetstyp, kräver den som inser att man inte bara kämpar mot berget utan kanske framför allt mot sig själv. Och det är en kamp som nog är underbar att gå segrande ur.

———————————————–

Andorra på vintern (SvD)

Säg det inte, skylta med det!

Skyltar är intressanta. Vart man än reser så finner man skyltar som är tänkta att kommunicera ordlöst och tydligt till alla sorters människor. Det är snudd på omöjligt att lyckas helt med detta, men just därför kan resultatet bli rätt så fascinerade. Här följer en liten översikt över skyltarnas värld.

Den målande skylten
Denna typ av skylt ser till att det inte råder något som helst tvivel om vad som kommer att ske med den person som bryter mot det som skylten säger att man inte ska bryta mot. Detta är skyltarnas variant av Gudfadern, med blodig tydlighet som retoriskt grepp och skoningslös i sitt budskap. Världen över finns dessa skyltar vars innebörd är: Gör detta och du ska döden dö!

Perill de mort! Ett exempel från kyrkväggen på Santuari de Meritxell i Andorra. Vem som sänder blixten torde vara uppenbart här.

Den övertydliga skylten
Den här skylten, med vidhängande extraskyltar, utvecklar sitt ämne till en mindre avhandling för att verkligen övertyga den korkade skyltläsaren att det här är viktigt, det här är farligt, det här är dödligt. Det denna skylt inte äger av den ”målande skyltens” grafiska tydlighet kompenserar den istället med nitiska textmassor. Men jag kan inte låta bli att undra varför man sätter upp en skylt som tar en timma att läsa, vid en plats där man uppenbarligen inte borde stanna ens fem minuter eftersom man då riskerar livet.

Attention, Danger, Achtung! Ett exempel från en kortare vandring i Argentière i närheten av Chamonix. Vi stannade, läste … Hmm, fara … livsfara minsann … även när det är bra väder, ojdå … död, hot, risk, varning etc. Och jag tänker: Ja, varför inte gå den här vägen, jag har ju faktiskt skrivit mitt testamente.

Den mystiska skylten
Sedan har vi skylten som man inser har ett tydligt budskap, men utan att man förstår vad budskapet egentligen är. Dessa skyltar är oftast utan text, men har en utstuderad illustration som känns som om den har en … innebörd av något slag, en viktig innebörd, för annars hade ingen gjort sig besväret att sätta upp skylten. Men vad är innebörden? Vem vet. Skyltmakaren slängde kanske bara ihop ett gäng överblivna figurer som ett skämt, bara för att se vad som hände.

På en båt i Marseille hittade jag denna skylt. Den känns angelägen. Men vad betyder den?! Jag har ingen aning. Min teori är att budskapet lyder: Bilda familj här! Och det genast!

Den förädlade skylten
De flesta skyltar är bara tråkiga, men fyller sin funktion. Som tur är finns det då kreativa människor som förädlar skylten; från att vara trist och funktionell till att vara rolig och funktionell. Jag har inte mycket till övers för det slentrianmässiga klottrande som vissa ägnar sig åt i tron att de på så sätt uttrycker sin individualitet – hur tänker de egentligen? Skulle jag göra samma sak verbalt och varannan minut vråla ut ett ”fuck all” eller ”waCKy rULes”!” eller dylikt så skulle jag bli inspärrad på studs – men, när det görs med en viss humoristisk finess så säger jag låt gå.

Infart förbjuden i Paris. Skylten står där den står, dess innebörd är kvar … men det kreativa tillägget  triggar fantasin. Är den vita balken på väg bort? Vad händer då? Blir skylten helt röd? Och vad betyder då det? Varning för kommunism? Kärleken är rund? Eller är det någon som kommer in med den vita balken? Och betyder det då att denne är på väg att hämta ännu en balk för att på så sätt bygga en schweizisk flagga? Möjligheterna är oändliga.

Skylt med genusperspektiv
På refugi J. M. Blanc i spanska Pyrenéerna har man anlagt ett genusperspektiv på en av sina skyltar.

Om jag tolkar den rätt så menar man att det finns tre typer av människor som vandrar i Pyrenéerna: Det finns vettiga människor, som är av bägge kön, och dessa har vettiga skor på sig, dvs kängor. Dessa förbjuder man uppenbarligen inte. Sedan finns det galanta damer i högklackat och ruffiga, lufsiga män med luffarskor. De två sistnämnda är inte välkomna. Glasklart. Men borde inte stilen på skorna korrespondera? Ett par högklackade med ett par brogues? Jag vänder mig faktiskt lite mot att män per definition skulle vara en sjavigare variant av människa (även om så ofta är fallet).

Den förskönande skylten
Den här skylten fastnade jag för i Andorra la Vella. Den är tydlig med sitt budskap, utan att vara målande, övertydlig, varnande, mystisk eller kreativ. Här finns helt enkelt en hund-dusch.

Men skylten är till viss del falsk, för den förskönar. Hunden på skylten står glad och nöjd (svansen rätt i vädret), utan att vara kopplad, stilla och beskedlig och låter sig bli duschad. Yeah right! säger jag. Jag har en hund, en glad Clumber som heter Hedda. Hon badar gärna i isvakar, smutsiga bäckar, hav eller gyttja med samma goda humör. Men en ljummen dusch med rent vatten är första klassens tortyr för henne. Och det krävs en person som duschar henne och en person som håller i henne samt ser till att det går en stadig ström med Frolic in i hennes mun. Fast det är klart … för en sådan komposition hade skylten fått vara fem gånger så stor.

Livet som intressanta gissningar – Om reslust

16 februari. Grådis. Utanför fönstret är Göteborg lika inbjudande som ett hospice. Det sitter en gråvit mås på den overksamma skorstenen på huset mitt emot vårt. Den tittar mot horisonten och tycks fundera på om den ska lägga sig ner och självdö eller om den ska ge livet en chans till. Det är en föga upplyftande vy och jag vänder bort blicken och låter istället pekfingret leta sig ner i tabellen för Europas temperaturer i dagens GP. Fingret stannar på Barcelona: 14 grader.

Krasst sett är 14 grader inte speciellt varmt. 14 grader är en temperatur som man bara skulle kalla ”ganska skönt … jo, faktiskt” när det är Midsommarafton. Och då endast under inflytandet av alkoholens förvirrande retorik. Annars är 14 grader inte skönt. Men nu lockar Barcelona, 14 grader som ett flyttfågelsträck en ruggig höstdag, och för Mia målar jag upp en bild där vi strosar omkring i Barcelona (”… bara med någon extra tröja, kanske en halsduk och ett par handskar, nästan som vår egentligen …” ) och tar oss en kopp Café con leche på en uteservering. Mia skrattar roat och konstaterar att jag alltid vill iväg.

Jo … det är nog så. Varför? Är jag inte nöjd i hospis-Göteborg? Kan inte även jag vara en gråvit mås som ger livet en chans till på min overksamma skorsten? Visst kan jag det, men resandet … tillför något annat, något mer. Bill Bryson, en favorit bland reseförfattare, formulerar det hela på följande vis:

”I can’t think of anything that excites a greater sense of childlike wonder than to be in a country where you are ignorant of almost everything. Suddenly you are five years old again. You can’t read anything, you have only the most rudimentary sense of how things work, you can’t even reliably cross a street without endangering your life. Your whole existence becomes a series of interesting guesses.” ur Neither here Nor there, s 44.

Livet som en serie intressanta gissningar. Med tanke på att jag i grunden är rätt så bekväm av mig, så är det helt ologiskt att just detta är något som lockar. Men faktum kvarstår. Just för att man numera kan få se allting och få allting förklarat medels några väl valda googlingar, så finns det ännu inget som ersätter känslan av att vara på plats. Av att vara i en ny miljö. Vara där, inte här. Ur den aspekten skulle i och för sig en helg i Töreboda fungera lika bra … men jag tror att jag föredrar Barcelona.

En annan del av reslusten tror jag har att göra med något jag läste i Vad gör jag här, av Bruce Chatwin. Han skriver att människan av naturen har ett behov av rörelse och att ” Resandet ger oss en känsla av kroppsligt och andligt välbefinnande, medan enformigheten i en långvarig bofasthet eller ett regelbundet arbete väver mönster i hjärnan som ger upphov till trötthet och känslor av personlig otillräcklighet.” s 191-192

Jag tror att han har en poäng. Inte så att jag delar hans något tungsinta syn på vardagen, men jag tror att den kroppsliga förflyttningen ger en mental transfusion som gör livet i stort lite roligare. Dessutom helt lagligt och utan några negativa bieffekter. Och allt detta är möjligt under en årstid som stryper omgivningens möjlighet till variation. Bara en sån sak.

Jag tänkte just säga att jag därför delar måsens längtande blick mot horisonten. Men måsen är inte längre kvar på skorstenen. Tydligen valde den inte att självdö trots allt. Kanske har den utnyttjat sin flygförmåga och stuckit till 14 grader i Barcelona … Måsjävel!

 —————

Bill Bryson, Neither here Nor there : Travels in Europe, hos Adlibris.

Bruce Chatwin, Vad gör jag här, på engelska hos Adlibris.

Den som ler mot andra ler mot sig själv – Thailand 2013

Gryningsljuset hade nätt och jämnt börjat fylla horisonten. Det var skumt ute, men de buddistiska munkarna gav liv åt vägrenen där de gick med sina orangea kläder och tiggarskålar. Deras sandalklädda fötter trampade på med lika metodiska som tankspridda steg, kännetecknet för den som varje dag går samma väg, i samma ärende. Några minuter senare började jag också förstå thailändarnas vänlighet.

Klockan var runt halv sju på morgonen och vi var på väg till Phukets flygplats för att resa hem, men det var först nu som jag såg några buddistiska munkar överhuvudtaget. Vilket inte är så underligt, för det är i gryningen de går sina rundor för att tigga till sig den enda mat de får äta under dagen. En kvinna, som just skänkt en munk mat, pressade händerna mot varandra och böjde huvudet mot honom, tacksam över att ha fått ge honom mat. Han gick vidare, en munk bland många andra munkar. Det som kan te sig lite märkligt är att munkarna inte ska tacka för den mat som skänks. Det är istället givarna som tackar, utifrån tanken att dessa får chansen att göra en god gärning mot munkarna, vilket skänker givaren bra karma. Och bra karma är alltid något man kan tacka för.

Är det kanske därför Thailändarna ler så mycket och är vänliga? Det ger dem bra karma? Kanske, kanske inte. Hur som helst, när jag tänker tanken så känns den rimlig. Den thailändska leendet – okonstlat och spontant – som mötte oss redan när vi checkade in på hotellet hade följt oss hela tiden. Och om det är något ett vänligt leende gör, så är det att smitta. Jag kom på mig själv med att säga ”Hej” på svenska varje gång jag hälsade på en thailändare, vilket först irriterade mig. Jag tycker det är roligt att lära mig åtminstone några fraser på landets språk för att hälsa och tacka osv. Men nu gick jag runt och hejade dumt på svenska. Till sist förstod jag att det berodde på att jag börjat le lika mycket som thailändarna och mitt leende omvandlade det jag ville säga till ett ”Hej”. Det är samma munrörelse för att säga ”Hej” som för att le. Testa själva. Så leendet och ”Hej:et” födde varandra. Vilket jag tycker är ganska intressant.

Hur som helst så finns det en ganska så självklar logik i det hela: Ler du mot någon annan så är chansen stor att du får ett leende tillbaka. En inte helt dassig början på ett möte. Någon som tog leendet till en helt ny nivå var vår guide på vår utflykt till Phi Phi Island …


Mycket karma kommer gå hans väg.

”Skit i den lilla bucklan, vi flyger ändå!”

Varför har inte flygplanens ljudsystem ett behagligare sätt att annonsera att det kommer att meddelande från besättningen? Det blippar till som från en dator i en sci-fi-film från 60-talet, följt av ett raspigt, ettrigt diskantljud då kaptenen börjar tala. Om man utgår från hur det låter så förväntar man sig ett meddelande som talar om att vingarna trillat av eller att luftgroparna man just upplevt egentligen var bagaget som trillade ur planet.

Oftast är det inte illa – vingar och bagage är kvar, men i gengäld slutar serveringen innan alla fått vad de vill ha – och en del gånger meddelas bra saker, som … något … något bra händer väl också … vi landar typ i tid. Men det är alltid samma dystopiska, känslolösa högtalarljud. Borde de inte kunna ha olika ljud beroende på om besättningen vill meddela goda eller dåliga nyheter? En trumpetfanfar när de vankas fri dricka och allmän uppgradering till första klass. Och inledningstakterna till Beethovens Ödessymfoni när vingarna trillat av. Då hinner man förbereda sig mentalt för vad som kommer att sägas.

På väg mot Barcelona och Pyrenéerna förra juni blev vi sittande på marken i 45 minuter för att  kaptenen gått en runda runt planet, sparkat på däcken och sånt, och funnit en buckla i flygplanskroppen. Därför hade han tillkallat en mekaniker som skulle ”titta på bucklan”. Mekanikerna kom, tittade, hummade och skakade dystert på huvudet, men gav oss ändå klartecken att lyfta. Förmodligen var bucklan bara en estetisk olägenhet som inte påverkade planets aerodynaminska egenskaper … eller så var mekanikernas arbetsdag strax slut och han hade ingen lust att jobba över. Hur som helst så lyfte vi och kom fram.

När vi var i Thailand, för ett par veckor sedan, erbjöd hotellet oss ett litet nyhetsblad varje morgon, fyllt med dagens väder och tiderna för Happy Hour, någon nyhetsnotis samt dagens roliga historia. En morgon var det följande skämt: Ett flygplan var på väg ut mot startbanan, men vände plötsligt och taxade tillbaka till gaten. Där blev planet stående i en timma innan det till slut taxade ut igen och lyfte. När serveringen gick runt frågade en av passagerarna flygvärdinnan vad som hänt.
”Åh, på väg ut mot startbanan upptäckte piloten att det var ett fel på planet, så därför vände han, för han vägrade att lyfta innan man lagat felet.”
”Jag förstår,” svarade passageraren. ”Och det tog er en timma att laga det.”
”Nej, det tog en timma att hitta en ny pilot.”

Nu när jag tänker efter så var det kanske inte ett skämt utan en nyhetsnotis om Ryanair … (GP, SvD)

——————————–

SAS hade dessutom lite otur i Oslo för några dagar sedan  (AB). Här hade verkligen Ödessymfonin passat fint.

Londons hotell – Några varningens ord

Det är ju oftast så: Man får vad man betalar för. Fast när det gäller hotell i London så får man oftast vad man betalar för, om man hade betalat lite mindre.

London har sedan 25 år varit ett favoritresmål för mig. Londons hotell har inte bidragit till detta. De är … hur ska man säga … i en klass för sig, men inte på ett bra sätt. En tumregel man måste anamma är att tänka bort 1 till 1,5 stjärna från hotellets officiella klass. Det vill säga att ett trestjärnigt Londonhotell motsvarar, i bästa fall, ett tvåstjärnigt i Sverige. Har man inte detta i åtanke och åker till London med intentionen att bo exklusivt och bekvämt, så kommer man strax finna sig boende exklusive bekvämlighet. Vilket inte riktig är samma sak. Givmild som jag är tänkte jag därför dela med mig av vad som kan vänta den troskyldige resenären då han anländer till sitt Londonhotell.

Färgen kallas ”Brown”
Alldeles för många av de hotellrum jag bott på har haft en inredning som varit brun eller beige. En optimist med god fantasi skulle eventuellt mena att rummet ”går i jordtoner”. Detta är inte sant. Färgen är tråk-brun, med en dragning åt det beige hållet om inredaren känt sig extra lekfull. Och brun är ärligt talat en ganska olycklig kulör för ett hotellrum, för var man inte deprimerad innan så är risken stor att man blir det av hotellrummet. Det bästa man kan säga om de bruna kulörerna är att de döljer smutsen, men bara för att det omöjligt skulle kunna se smutsigare ut än vad färgen gör av sig självt. Värst av de hotell jag bott på var ett som gick i sjutton bruna nyanser av storblommigt – tapeter, gardiner, heltäckningsmatta, sängöverkast, allt var brunt och storblommigt. Rummet var dessutom bara 2 meter brett. Det var som att bo i en koftas nära döden-upplevelse. Cosy? I think not, my dear!

Du är inte ensam
Heltäckningsmattor är sköna att gå på, men inte om mattan är från mellankrigstiden. Då börjar man ana att man inte är ensam. Ett av hotellrummen jag bott på hade någon typ av oupptäckt liv under heltäckningsmattan, för den böljade fram – att gå på den var som att gå på en gammal disksvamp korsad med oasis. Jag vet inte om det var min inbillning, men jag kunde nästan svära på att för varje steg jag tog på mattan hörde man dämpade röster skrika i falsett från under fotsulorna: ”Ouch! Oh! Iiih!” Jag och Mia lade genast sängöverkastet som en skyddsfilm ovanpå heltäckningsmattan, vilket gjorde inte bara mattan utan även, märkligt nog, det bruna sängöverkastet något mera uthärdligt.

Du checkar in, men kanske inte ut
En annan sak som man måste ha i åtanke, speciellt om man bor på ett gammaldags hotell i Bayswater, är att korridorerna är labyrinter som är som gjorda för att sluka hela civilisationer. Det är inte bara lätt att gå vilse, det är obligatoriskt. Man får snabbt tvångstankar som rör vad som skulle kunna hända om det började brinna och man var tvungen att ta sig ut. En gång bodde jag på ett hotell där man fick ta hiss upp till tredje våningen, gå ner en halv våning, bort i en korridor, upp en våning, runt ett hörn, genom en ny korridor, upp en halv, runt 180 grader, ner en halv … och så vidare. Efter en sen kväll på puben gick jag fel, öppnade en dörr och kom ut i Wales.

Riskanalys
Så går allt detta att undvika? Svar: Nej, inte helt. Den som kan betala bra för sig bor naturligtvis bättre än den som snålar, så det är detta val man kan göra. Men när man läser hotellbeskrivningarna så kan man åtminstone identifiera de värsta fallgroparna, om man vet vad man ska hålla utkik efter.

  1. Rustikt=Inte renoverat på minst 50 år.
  2. Mysigt, intimt, ombonat=Mycket, mycket små rum.
  3. Rum i engelsk stil=Brunt.
  4. Engelskt designhotell=Brunt med en rosa kudde på sängen.
  5. Rum med livfulla färger=Mögel.
  6. Med en atmosfär av gamla London=En stank av 1345 och otvättad häst hänger i rummet som en kelsjuk schimpans.
  7. Rummet har privat badrum=Rummet har faktiskt ett badrum.
  8. Rummet har tillgång till badrum=Badrummet ligger i korridoren.
  9. Rummet har tillgång till privat badrum=Du delar badrum med ägarna.
  10. Nattliv alldeles i närheten, alternativ ett=Vägglöss.
  11. Nattliv alldeles i närheten, alternativ två=Hotellet fungerar även som svartklubb mellan 22:00-04:30.
  12. Det familjeägda hotellets charm=Ägarens 90 år gamla mamma använder en stulen huvudnyckel för att göra nattliga besök i rummen.
  13. Överraskande gemyt=Åter igen ägarens mamma.
  14. Kontinental frukost=Pulverkaffe och förra veckans croissant.
  15. Full english breakfast=ägg, bacon, ljumna okryddade vita bönor, ljummen okryddad korv som ser ut att kunna användas som kärnbränsle – kort sagt, är det ”british” så är det okryddat. Samt te. Oftast gott te. Jo, faktiskt.

Detta är bara några få formuleringar man kan se upp för. Dock gäller det att alltid vara på sin vakt och läsa hotellbeskrivningarna med varsamhet. En autentisk och aktuell text från ett Londonhotell kan tjäna som övningsexempel: ”We are a small friendly Bed & Breakfast Hotel which can be rated as a 2 star entity. We offer a great value for money accommodation, including en-suite facilities and colour TV.”

Visst låter det bra?

Ack, vad ni bedrar er. Varningssignalerna bör ljuda vid följande ställen: ”Small”. När hotellägarna inte ens ids att köra med omskrivningar som mysigt/intimt/ombonat så är rummen mikroskopiska. Troligtvis får du stå och sova. ”Friendly”. Ja, ni gissar rätt: Ägarens mamma igen. ”Which can be rated as a 2 star entity”.  Kan betraktas som tvåstjärnigt? Ingen gör det vanligen men man kan se det så. Det vill säga att om du super till så att du ser dubbelt, så kan man säga att det är 2 stjärnor.  Dessutom ”entity”? Enhet? Vill du verkligen bo i en ”enhet”? Trodde inte det. ”Great value for money”. Betyder inget annat än att: ”Vi kräver dig inte på så mycket pengar om du inte kräver så mycket hotell av hotellet.” Allt detta kan man kanske acceptera, men den stjälpande punkten är: ”Colour TV.” Allvarligt?! När ett hotell, anno 2013, skryter med att rummen har färg-TV, så är något fel. Skrämmande fel.

Men å andra sidan har jag aldrig rest till London för hotellens skull.

—————————————

SvD om lite bättre hotell.

Allt jag vill är att resa till Maldiverna!

Kära Ving och alla era framstående konkurrenter.

Det är en prestation att vara enerverande, så ni ska ha en eloge för att ni lyckas med detta under så många år, till synes utan ansträngning. Men mitt tålamod börjar nu nå vägs ände (om ni tillåter en resemetafor). Varje gång jag använder mig av era påkostade och estetiskt tilltalade resesajter så skapar detta en enorm frustration som ofelbart leder till att jag svär mer än vad som antagligen är nyttigt för mig. Vi kan inte ha det så längre. Ni vill inte ha mitt blodtryck på era samveten.

I stora drag är det följande typ av mening som orsakar ilskan: ”Inga lediga resor/rum på valt datum, välj nytt datum.” Min respons till detta, efter att ha tillbringat upp emot en halvtimma med att testa nya datum som ger samma svar, tenderar att vara: ”MEN VISA DÅ VILKA JÄVLA DATUM DET FINNS LEDIGA RESOR/RUM PÅ!!!” Ungefär. Jag alternerar ofta invektiven, för att lätta upp stämningen och få lite variation i min vardag etc … jag tror ni förstår vad jag menar.

För saken är ju den att om jag vill till Västindien i november så vill jag till … typ Västindien, sisådär runt … november. Ni kan tycka att det är märkligt att jag är så oprecis, men faktum kvarstår: Jag är flexibel. En del gånger vill jag inte ens, hör och häpna, till ett specifik område. Mitt önskemål kan vara: Jag vill till sol i januari, oavsett om denna sol finns i Thailand eller i Västindien.

Ser ni skillnaden mellan mina önskemål och de sökmöjligheter ni ger mig? Ni tvingar mig att söka på ett specifikt datum och en specifik resa. Ni är riktigt roliga när ni kör kombinationen: ”Inga resor på valt datum ELLER inga resor från vald avreseort.” Herre gud, vet ni inte ens det själva? Det är som att ni säger: ”Jag tänker på en siffra mellan 1 och 1000, gissa vilken.” Och när jag gissar på 367, så svarar ni muntert: ”Fel. Du får gissa igen.” Och när jag gissat på 1000 nummer, så skrattar ni skadeglatt och säger: ”Haha, jag tänker egentligen på en bokstav, gissa vilken!”

Allt detta är smått … irriterande. För vet ni vad, (nej, uppenbarligen inte, för då hade vi inte haft den här kommunikationen) – jag är flexibel även när det gäller avreseort.

Så, det var raljerandet. Nu undrar ni säkert vad ni kan göra för att tillmötesgå mina astronomiska krav.

Följande: Tagga resorna.

Det ni gör är att: Till alla resor som går till sol sätter ni taggen ”Sol”. Till alla resor som går till en stad sätter ni taggen ”Stad”. Till alla resor som går i juni sätter ni taggen ”Juni”. Resor 2014, taggas ”2014”. Resor till Västindien, Berlin och Hotel Tropicana taggas ”Västindien”, ”Berlin” och ”Hotel Tropicana.” Och så vidare.

Detta gör att om jag vill till Maldiverna i februari från antingen Göteborg eller Köpenhamn, så kan jag söka på dessa taggar och få upp alla resor som går till Maldiverna. I februari. Från Göteborg eller Köpenhamn. Inte så svårt trots allt, eller hur? Och om jag, gubevars, vill till just Hotel Tropicana på Cypern 1-14 juni, så ska man naturligtvis även kunna söka på det – jag vill ju inte beröva någon möjligheten att söka på era omhuldade specifika datum och specifika hotell.

Enkelt.

Användarvänligt.

Blodtryckssänkande.

Så snälla ni. Ni får denna idé av mig. Gratis. Därför: Ordna detta snarast. Jag vågar lova att den som först skapar ett sådant söksystem kommer att ta marknadsandelar. Så även om ni inte bryr er om mitt välbefinnande, så bryr ni väl er säkert om er ekonomi.

Bon voyage

 

—————————–

 

AB

PSD

PSD

Post-Semester-Depression.

Varför är det kallt hemma? Varför finns förvärvsarbete? Varför måste jag gå upp i mörker och kyla för att jobba, istället för att ligga i en solstol med en fet bok i famnen? Varför var det inte dimma på Phukets flygplats som tvingade mig att bli kvar i sol, värme och Singha i ett par veckor till?

De eviga frågorna får sällan några svar man känner sig nöjd med. Vill iväg igen, omedelbart!

Varför dricker jag egentligen det här? – Singapore 2007

Människan vill ha historia. I brist på historia vill hon ha tradition. Ett exempel på detta är drinken Singapore Sling, som enligt guideböcker och allmänbildad bekantskapskrets är ett obligatorium att dricka när man är i Singapore. För faktum är att få frivilligt skulle beställa denna sötsliskiga drink på någon annan plats i världen än i Singapore, och då företrädesvis på Raffles Hotel.

Ursprunget till drinken lär vara att de brittiska officerarna i Singapore ville bjuda de vackra damerna i Singapore på en drink. Men de tyckte inte att det passade sig att bjuda på den starksprit som de själva drack. Om det var av omtänksamhet eller snålhet förtäljer inte historien. Så officerarna stegade fram till bartendern och bad honom att blanda till något svagt, sött och rosa som kunde passa de ömma damerna – genusmedvetenhet betydde som bekant något helt annat i början av 1900-talet. Och detta önskemål om en drink med specifika egenskaper gav världen en drink som snabbt blev klassisk.

Var det så det gick till i Ryssland då vodkan uppfanns? En dammig kosack stegade in på den lokala baren och bad bartendern att fixa till en dryck som snabbt dödade hjärnceller och skapade ljuva minnesluckor och skrumplever. Och simsalabim: Vodkan var född. Vem vet, men troligtvis var det så.

Hur som helst så uppfanns Singapore Sling av bartendern Ngiam Tong Boon på The Long Bar på Raffles Hotel någon gång mellan 1900 and 1915. Originalreceptet försvann dock i mitten av 1900-talet. Drinkreceptet ärvdes från minnessvag bartender till minnessvag bartender, på 70-talet moderniserades drinken och under det att Singapore Slingen spreds över världen anpassades den till den lokal barkulturen. Receptet är alltså inte skrivet i sten. Till och med på Raffles lär det finnas tre olika recept som alla utger sig för att vara autentiska. Ergo: Ingen vet egentligen hur en äkta Singapore Sling smakar.

Men det är som sagt inte drinken i sig som är viktig. Man går inte till Harrys bar i Paris för att insupa atmosfären (för den är ärligt talat ganska sliten … eller ”genuin” för att tala resebroschyrska). Man går dit för att Ernest Hemingway hängde där. Det är historien man vill åt. Och om historien är glömd, men företeelsen finns kvar så kallas det tradition. Vilket är fallet med Singapore Sling. Man dricker inte en Singapore Sling i Singapore för att den smakar extra bra där. Man dricker en Singapore Sling i Singapore för att man dricker en Singapore Sling i Singapore. Och självklart i The Long Bar på Raffles Hotel.

Och de gjorde jag i november 2007. Baren är fint restaurerad i kolonial stil och Slingen smakade sött. Det jag minns bäst från besöket var att alla besökare, nästan utan undantag, var där för att dricka en Singapore Sling på Raffles. Borden var belamrade med höga, buktande glas som var fyllda av rosa dryck och garnerade med en ananasskiva och ett körsbär. Vi var alla där på egen hand, men det gick inte att undgå att få känslan av att vara en del av en sekt som samlats för någon typ av initiationsrit. Hitresta från olika delar av världen smyger var och en fram till bardisken och viskar det hemliga lösenordet ”Singapore Sling” för att sedan sitta bland 40 andra personer som också dricker en rosa drink, medan man frågar sig själv varför man egentligen gör detta.

Upplevelsen blev så påtagligt absurd att jag nästan fick lust att gå fram till baren och beställa en San Francisco … bara för att se vad som hände.

 

————————–

 

 

Och nu närmar sig tiden då vi stoppar i oss en massa dryck och mat ”av tradition”. GP

AB

Alla dessa kära medpassagerare …

Sartre påstod att helvetet är andra människor, och jag är säker på att han skrev denna rad precis efter en flygning. Andra människor kan vara påfrestande nog i vilt tillstånd, men då du är lika fastspänd vid din minimala flygstol som i din goda uppfostran, med en papier-maché-fralla framför dig som enda tröst, så är vissa människor en livsprövning.

Den tjocke
På väg från Singapore. Bredvid mig sitter en polsk affärsman på 150 kilo. Bortsett från det förutsägbara snarkandet som jag fick njuta av, så minns jag främst att han lade armen på armstödet bredvid oss redan när vi lyfte och sedan såg jag inte armstödet förrän vi landat i Amsterdam. Dessutom tyckte han uppenbarligen om ost, för när middagen var uppäten beställde han in sin tredje flaska rödvin och tog därefter upp en bit ost. Och när jag säger en bit så menar jag en kvarts kilo camenbert som han åt som ett äpple och generöst erbjöd mig en tugga. Jag avböjde.

Den skrikande miniatyren
På väg till Singapore, från Amsterdam, hamnade jag bredvid en brittiska, och hennes mor, samt hennes 6-månader gamla baby. Ett dussin värstascenarior dök upp för mitt inre. Alla uppfylldes. Barnet började skrika omedelbart och mamman ursäktade det hela och sa att han (barnet) skulle tystna så fort vi var uppe i luften. Problemet var att halvvägs ut till startbanan så upptäckte man att en väska på planet saknade passagerare. En timma på marken i planet. Barnet skrek. Jag försökte läsa. Personalen letade passagerare till väskan. Barnet skrek. Den brittiska mammans frustration ökade. Jag läste om samma sida igen. Bäst vi räknar om alla väskor. Barnet skrek. Efter si så där 45 minuter tappade brittiskan sin stiff upper lip och började skaka barnet och skrika åt det att vara tyst. (Det fungerade inte). Brittiskans mamma skrek att hon skulle låta bli. (Det fungerade inte heller så bra). Jag stavar mig genom första meningen igen. (Gick åt helvete). Barnet skrek. Mamman skrek. Mormor skrek. Och se där, vi hade visst inte räknat fel ändå, alla väskor har en passagerare, dags att lyfta. Sedan var det 12 timmar där varannan timma var skriktid och varannan timma var sovtid för barnet, och där varje timma var en skärseld för mitt psyke.

De skrikande miniatyrerna
Ja, jag erkänner. Jag har lagom med tålamod för barn på flyg. Det är något med ljudnivån, som dränker det behagligt sövande motorljudet från flygplanet, som går mig på nerverna. Eller så är det barnens dunkande i mitt ryggstöd med knän, fötter och knytnävar, som gör att jag går av planet med lite wip-lash. Hur som helst så var Singaporeflygningen inte den värsta i barnväg. Det var en resa till Turkiet (charter, vad annars), där vi blev stående 1,5 timma på Landvetter innan vi lyfte, med planet fyllt av barn.

Även denna gång var det väskorna som ställde till det. ”Systemet” sa att det skulle vara X antal väskor på planet. Lastningsmänniskorna sa att det skulle vara Y antal väskor. Efter att ha lastat av alla väskor och räknat och räknat om och konsulterat allt högre chefer, så beslutade man sig för att systemet hade fel. Under tiden skrek 7000 barn medan deras föräldrar domnade av i alkoholrelaterad koma. Flygningen tog kanske 5 timmar. Jag minns inte, kan inte minnas, vill inte minnas, men det var som ett konstant fritt fall genom kakofoni, sittande i något som liknade ett massagefåtölj med epilepsi.

Gänget
Gänget är speciellt. Gänget åker tillsammans för att ha kul. ”Kul” innebär att skratta hysteriskt åt könsrelaterade skämt och sedan … Förlåt, jag menar naturligtvis: skratta åt ett könsrelaterat skämt och sedan upprepat skratta åt detta i fem timmar (eller så lång tid flygningen tar), samt upprepa skämtet med jämna mellanrum för att förnya skrattsalvorna. Under tiden dricks stora mängder alkohol, något som började redan på flygplatsen då man vid 05:00 tog en gammaldansk och en öl till frukosten. Skämtet? Det brukar vara i klass med att förväxla ”Sjuk” med ”Kuk” i följande mening: ”Jo, men så hade han ju varit sjuk en tid.” Tycker du inte att det är hysteriskt roligt? Men så har du heller inte druckit snaps till frukost.

Yoghurtmannen
Min favorit bland alla små helveten jag mött på flyget är dock yoghurtmannen 2006 på väg till Marmaris. Det var en gråhårig man, med hårtofsar ur näsan och byxlinning i brösthöjd, som lyckades trampa mig på foten, knäa en vattenmugg på mig och slutligen skakade han en burk med yoghurt i gott och väl en minut innan han riktade in den mot mig med god precision och öppnade. En kaskad av yoghurt skvätte mot mig och landade på mina lår.

Medan jag sitter och väljer mellan alla de invektiv jag kan, och inte kan bestämma mig för ”hjärndöda babian” eller det intellektuellt krystade ”var inte så förbannat laktosintolerant” och mina föräldrars uppfostran tvingar mig till ett stelt  ”ingen fara”, så ruskar mannen fram sin servett. Och börjar torka av mina lår. Med stor energi och inlevelse och trevande fingrar. Och en olycksbådande blinkning med ena ögat.

Det var ännu en flygningen som jag tillbringade med att läsa samma sida om och om igen, med ett konstant vakande öga åt vänster.

 

—————————

AB, SvD, GP