Kategoriarkiv: På resa

På drift, Indian style – Indien 2010

Vi landade i New Delhi strax innan halv sju på morgonen den 15 februari 2010. Det hade just börjat ljusna, luften var sval och fylld av ett dis som kunde vara allt från dimma till avgaser eller rökelser, och som troligtvis var en blandning av allt detta. Just doften av rökelse var det första som sinnena registrerade som speciellt för den plats vi kommit till; en doft av bränd växtlighet, tusen år och krydda som skulle följa oss genom hela Indien.

Trots att vi nu varit på väg i snart ett dygn och var så trötta att vi nära på blev pigga igen, så var vi inte framme. Agra hägrade vid slutet av vägen, en fyra timmars bilresa västerut från New Delhi. Bilen, med våra guider Monica och Murad, och vår konstant pratande chaufför Asok, kom att bli vår väg in i Indien. För det var bilresan mellan New Delhi, Agra, Jaipur, New Delhi som gjorde oss bekanta nog med allt som var annorlunda, för att vi senare kunde ta oss an Trivandrum på egen hand (Trivandrum eller Thiruvananthapuram som staden numera heter, men herre gud, vem kan uttala det utan att förtvivla?).

Trafiken kunde många gånger tyckas laglös. Så var det uppenbarligen inte, för vi såg ett antal trafikpoliser av gammal sort stå i diset och dirigera med huvudlös optimism, som om de verkligen trodde på handflatans kraft mot de tusentals ton annalkande bilar, lastbilar, cyklister och rikshor. Exakt vilken effekt det var tänkt att hans gester skulle ha är svårt att säga, men troligtvis så var det fritt fram att köra så länge han fortfarande stod upp. För det var av allt att döma vad som skedde.

Naturligtvis fick vi se mycket av det man ska se som förstagångsturist i Indien. Men det bilresan gjorde var att vi fick uppleva så mycket annat, uppleva allt det som i efterhand gjorde resan än mer minnesvärd. Från det att vi klev ut från flygplatsen till dess att vi åter igen stod där 3 veckor senare för att flyga hem, så var det ett oupphörligt flöde av nya intryck. Av kor som i godan ro betade sopor mitt i staden, byggnader i så fullständig ruin och arkitektonisk misär att hjärnan fick arbeta hårt för att samtidigt kunna ta in att mitt i allt detta finns ett datorcenter (med full praktisk kunskap – om vad ? Vem vet?). Just skräpet är ett av de bestående intrycken; samlat i mängder överallt, så påträngande att det slutligen upphör att vara skräp och blir en del av stadslandskapet, lika självklar där, som sly och buskar i skogen. 

 Utan bilresan och vår chaufför Asok, vars omväxlande vita och betelröda tänder var som ett tema för resan, hade vi heller inte stannat på motorvägen, där Asok upptäckt ett bröllopsfölje. Han hoppade entusiastiskt ur bilen, pratade kort med ett par från bröllopsföljet och återkom.
”Come. You must see Indian wedding. You know wedding?”
Vi ”knew wedding” och formligen drogs bort till bilen, till brudgummen och ett antal släktingar och gäster, för att bli visad ena halvan av ett indiskt brudpar på väg till bröllopsceremonin. Vi gjorde som Asok sa, även om det kändes nära på kolonialt opassande att tränga sig på. Men Asok log som alltid och manade på oss att fota, att inte försitta en chans att ta hem något minnesvärt från en motorväg mitt emellan Agra och Jaipur. Brudgummen påstods ha varit 18 år, han verkade yngre och inte helt nöjd. Det sista kan ju emellertid ha berott på att två smått generade och bleka svenskar just fösts fram till bilen och höjt en kamera.

 

Hela den helgen var för övrigt späckfull med giftaslystna indier. Enligt all seriös astrologi var dessa dagar en mycket lyckosam tid att gifta sig på, och många tänkte därför inte försitta sin chans att fixa ett bra äktenskap – pricka rätt bröllopsdag så behöver du ju inte lägga något krut på att jobba på relationen, vilket sparar en jäkla massa energi. Vi såg dessutom djur av alla de slag som gick omkring i städerna. Alla de slag? Nja … Vilka djur såg vi: kor, hundar, oxar, apor, grisar, hästar, åsnor, getter, får, kameler, elefanter, höns, tuppar, en handfull kobror och boaormar, ekorrar, duvor, en råtta, en papegoja och etctera. Vilket djur såg vi inte: Katt. Som sagt, inte en enda katt? Varför inga katter? Det hela verkar väldigt mystiskt.

 

————————

Den mer traditionella roadtripen (SvD). Eller så cyklar man (DN).

I stormens öga – Marseille 2010

Jag minns min resa till Marseille och Les Calanques. Jag höll på drunkna på en båt, då havet stilla tänkte att: Kan inte offren komma till havet, så kan havet komma till offren. Vilket visar på skuggsidan av att ställa sig först i kön.

Så här låg det till: Vi skulle se Les Calanques, (naturfenomen, världsarv, kalkparadis, vildsvinsnäste, vad ni vill) och skulle göra detta från en båt. Det var majsol och skönt, och vi ville sitta på däck för att få se så mycket som möjligt. Så vi var tidigt i Marseilles hamn, ställde oss längst fram vid turbåten och viftade uppspelta med våra biljetter för att komma först ombord. Vi skrattade gott åt det stackars dumma turister som kom till båten bara strax innan avgång, och därför inte fick någon plats ute på däck. Grinden öppnades, vi rusade snabbt framåt och – stora lycka – fick först av alla de bästa platserna, vilket skulle visa sig vara de mest utsatta platserna. För det blåste. Mycket. Något kopiöst … tro mig. Det blåste.


Sitter man i fören på en båt och vågorna börjar brottas med sagda båt, så slår det upp havsvatten på däck. Och … hur ska man beskriva det hela? … så här hade kanske Johan Ludvig Runeberg skrivit:

När vågor slog mot trubbig bog, slog skummet över däck
Och vinden ven och måsar skrek och spred i skyn sin träck
Och havet höjdes, vattnet bröt och lade an, det small
Den allra första vågen re’n blev fem frisyrers fall

Det var ej gott att dröja kvar, men vi sa ”Det är lugnt,
det kan ej komma mera nu, för havet har satt punkt”
Men havet gav en snabb repris, och spolade salut
Och så igen och än en gång, vi trodde det var slut

Ännu en våg och så man såg, blott två frisyrer kvar
Och allt var dränkt och blött och surt, vi sviktade envar
Vi flydde in, som dränkta troll, och föll på durken platt
Då hörde vi, från uppifrån, kaptenens galna skratt

Och dessa ord, de spriddes se’n, i hamnen vitt och brett
Att dumma svenskar hade trott att först i kön är rätt
Men först i kön är först att dö, i fören på en båt
För är du dum att sitta främst, i storm, så blir du våt.

——

Jag kanske överdriver en aning. Men det blåste och vi blev alla helt genomblöta av något ton havsvatten. Fast vyerna över Les Calanques var fina.

En, kanske lite annan, upplevelse kan man läsa om på SvD.

”Bad tourist!” Sightseea rätt – Indien 2010

”You are bad tourist. Bad tourist!”

Vår chaufför, Asok, ser inte nöjd ut och hans ögonbryn pressas samman då han bligar på oss i backspegeln. Det är första gången jag varit med om att bli recenserad som turist, åtminstone så där rätt i ansiktet.

Det är den 17 februari, 2010. Platsen är Jaipur i Indien och vi har varit i damm och hetta på Amber Fort, stannat till i damm och hetta och tittat på Water Palace, fortsatt till centrum och i hetta sett City Palace och sedan lunchat indiskt (hett) med tillhörande underhållning (sitar inklusive dansande pojke belamrad med några dussin bjällror – och gett dem dricks). Vi börjar bli trötta, fysiskt och psykiskt, och ja: varma.

”You want to go to traditional indian stone cutter!” Asok ler glimrande, men det är ingen fråga.
”Excuse me?”
”You know stone? Like in building. You know building? I take you to where they cut stone indian style. Traditional. Very interesting.”
Vill vi se ett hett och dammigt stenhuggeri? Efter en hel dags sightseeing i drygt 30-gradig värme. Eller vill vi hem till hotellet och dricka en kall öl?
”No, thank you. Just to the hotel?”
Svaret verkar förbrylla Asok.
”You don’t know stone? They cut stone traditional. You know traditional? They have been cutting stone thousands of years. You know thousands?”
”That sounds interesting, yes … ah …  but we just want to go to the hotel now.”
”Very traditional. Very!”
”No, thank you.”
Asok är tyst i cirka 43 sekunder.
”You don’t need to buy anything. Just look. You know look?”
”No! Just to the hotel … please.”
Asok börjar blänga.
”You know ‘yes’? Very good word. Yes?”
”No.”
Asok ger oss en ny blick i backspegeln, tutar på en riksha, väjer för en ko och byter fil ett par gånger. Han verkar komma till slutsatsen att vi inte riktigt förstår det här med att turista, och beslutar sig för den pedagogiska metoden. Åter igen leendet.
”You know. When you are in another country, it’s important to see interesting things. You know interesting things? You just go and see, and maybe buy little things, maybe big, maybe not. You know not? Ah, yes, you know ‘not’! But you go see. Okey?”
”No. Hotel!”
”You know tourist? Good tourist go and see very interesting stone cutter. You are not good tourist. You are bad tourist. Bad tourist.” Asok blänger argt på oss. Kör en bit, ilsket. Blänger, tutar. Tittar upp i backspegeln med tvivlande hopp etsat i anletsdragen. ”You want to go and see paper manefacturer? You know paper? Very traditional. Very interesting?


Vi fick komma tillbaka till hotellet, utan att behöva se någon typ av hantverk den dagen. Senare fick vi reda på att Asok hade provision på alla han fick med till stenhuggaren och andra. Naturligtvis. Han fick i sin tur, av en chaufförskollega, veta att svenskar dricksar frikostigt i slutet av resan, om de får komma hem till hotellet och dricka öl då de önskar. Han blev ”very happy” till slut. ”You know happy?”

————————–

Andra dåliga turister AB.

Men vad gäller för springnotor? – Pyrenéerna 2012

Både GP och Aftonbladet kör nästan samtidigt artiklar om hur man dricksar rätt. Vem har sneglat på vem kan man undra. Eller är detta kanske den centrala frågeställningen inför en sommarsemester?

”Hur är vädret på resmålet? Måste man vaccinera sig? Vad säger UD om landet, är det säkert att resa dit?”
”Skit i det! Det jag gärna vill veta är vad taxichaffisen i Islamabad ska ha i dricks!”

Nåja …

Jag och Andreas var i juni på vår årliga vandring, och detta år hade vi bytt ut nordiska fjällen mot spanska Pyrenéerna. Dvs detta:

Mot detta:

Hur mycket jag än tycker om den svenska naturen så, förlåt mig, det var ingen match. Jag ska skriva mer om Pyrenéerna senare.

Första natten sov vi i tält på en campingplats i Espot. Bommen till campingens uppfart var uppe, ljuset var tänt, dörren till WC och dusch upplåsta, men ingen var där. Inte när vi kom och inte när vi skulle åka. Så vi tog en springnota (eller bilnota för att vara korrekt). Är ingen där att ta emot våra pengar så får de skylla sig själva. Är det kanske därför Spaniens ekonomi är så illa ute; folk tar inte betalt.

Men GP och AB, vad är egentligen internationell kutym för springnotor? Det skulle jag vilja veta.

Titanicar jag minns – Turkiet 2009

Apropå Titanic II  så hade jag en surrealistisk nära Titanic-upplevelse 2009. Plats Alanya, Turkiet. I hamnen i Alanya råkade vi på en båtutflyktsarrangör, som kom med ett erbjudande vi inte hade vett att tacka nej till: Baba boat tour. Jag inser ju efteråt att vi borde gjort någon slags research, en enkel googling hade gett oss en del vinkar om vad som väntade, men det var semester och bilderna som fanns i reklamfoldern var fina, med sansade människor som gjorde respektabla saker.


Det var en het dag och efter en del väntan i allt mer tryckande värme gick till slut båten, med det talande namnet ”I love you Baba”. Vem Baba var framgick aldrig, men hon måtte ha varit en ond fe, en absurd havsnymf, ett solsting förkroppsligat. Det började sansat; efter ett tiotal minuter var det stopp för bad vid grottor i berget där gamla slottet låg. En fullkomligt normal båtutflykt i Medelhavet. Tills Alexander Rybak drog igång på båtens stereo. Det var som sagt 2009 och norrmannens Fairytale spelades överallt i Turkiet. Detta alternerades med att alla de olika utflyktsbåtarna tävlade med varandra om att spela We will rock you så att bergen kracklerade. We will rock you medels nedfallande klippor, troligtvis.

 

Vid det här laget tyckte kapetenen att det var dags för honom att klä på sig sin bästa gåborts-klänning (varför inte) och gick därefter omkring med ett brett flin och smekte sin egen kropp på ett sätt som eventuellt var menat att vara sexigt (eller så hade han skabb och tyckte om det). Resten av besättningen gick omkring och blåste i visselpipor och försökte överrösta Ryback, eller bara för att …

Allting förknippades dessutom med sex; lunchen som serverades var ”Turkish Sex Vitamin” (vilket visade sig vara spagetti med tomatsås och sallad, men huruvida det var en Sex Vitamin kan diskuteras). När det var dags för båtens underhållning så skrek besättningen att det var ”time for group sex, everybody come”. Pussades någon så ropade de däremot ”No sex!” vilket man kan tycka var lite motsägelsefullt med tanke på att de alldeles nyss propagerat för ”group sex” efter att vi satt i oss ”Turkish Sex Vitamin”, men så hade de kanske upptäckt att sexvitaminen inte hade någon större verkan.

Sedan har vi deras arrangerade underhållningen, och det är nu vi närmar oss Titanic. De kallade underhållningen för ”Animation” och vi förstod inte då och jag begriper inte nu exakt vilken betydelse de la i ordet. Jag har hittat 6 olika betydelser som bland annat inbegriper ”the condition of living or the state of being alive”. Denna betydelse förkastar jag eftersom underhållningen snarare var en typ av nära dödenupplevelse. En annan betydelse är tydligen ”general activity and motion” och det är väl en lagom neutral förklaring av följande ”animation!” 1. Besättningen går i takt till vrålande turkisk marchmusik och viftar med flaggor medan kaptenen i klänningen slår i cymbaler. Tid för detta? Nästan tre minuter. 2. ”Very sexy” magdans utförs av not so very sexy medelålders man i klänning och peruk (dock inte kaptenen denna gång). Tid för detta? En evighet. 3. En yngre kille i besättningen, uppenbarligen icke simkunnig eftersom han har en flytväst på sig, modell 1967, står på båtens peke med armarna rätt ut, blick stilla till tonerna av My Heart Will Go On med Celine Dion, superhiten från Titanic. Tid för detta? Det pågår än i mitt inre.

 

Titanic gjorde ett bestående intryck i historien. Baba boat tour har gjort det samma. Fascinerande på sitt sätt.

Lyckligtvis går det att uppleva annat i Alanya (DN).

Rutten tång & skånsk veklagan – Mexiko 2012

Isla de Holbox är en liten ö strax norr om Yucatanhalvön i Mexiko, med Cuba inom fantasiavstånd (dvs. cirka 25 mil). Namnet Holbox betyder ”svart hål” på Mayaspråk, och lär ha sitt ursprung i att lagunen på öns sydsida har en svart ton. Fast varför man ska stirra sig blind på en svart ton med all denna sol, Karibiskt hav och vit sand i överflöd, är fullkomligt obegripligt. Vilket får mig att fundera på om Mayaindianerna hade ett pessimistiskt stråk i sig. Den bländande ön räcker liksom inte, för: ”Nja, har inte den där lagunen där borta en lite för svart ton i sig … om man kisar … när det skymmer.” För somliga är glaset alltid halvtomt. Vilket skulle bevisas …

Vi var här 6-21 februari i år, 2012, för att bränna bort vintermörker och kyla ur oss. Vi fick oss även en lektion i att se bortom bristerna. Delvis för att jag själv blev förkyld redan efter tre dagar och förblev så till en vecka efter hemkomst. Men det som prövade oss mest var en grupp pensionsnära skåningar: nio till antalet, högljudda till tonen och konstant klagande. Inget gjorde dem nöjda, och eftersom de ”hade betalt” så hade de inte bara rätt, utan troligtvis var det även deras plikt ”att klaga”. Så det var det de gjorde. I två veckors tid. Stoltheten över att de klagade hördes, till exempel då den ena kvinnan just bussat iväg sin man, som med kulmage, insjunket bröst och tyrolermustach, gick för att klaga på att frukostyoghurten var slut: ”Se där går han nu. Nu ska han styra upp det. Jaja, så går det till. Man ska klaga!”

Yoghurten var för övrigt inte slut längre när tyrolermustachen hunnit klaga. Vilket lär oss, att ska man klaga så ska man göra det snabbt innan man inte längre har något att klaga på.

Så fanns det någon grund till att vara negativ? Jo, en sak kan nämnas. Efter ena dagens hårda vind, följt av lågvatten, la sig en tjock massa med tång utmed stranden, vilken började lukta ruttet efter ett par dagar. Det kändes väl inte direkt paradisiskt att ta sig genom detta, och undvika att trampa på döda dolksvansar, för att komma ut till vattnet. Men jag tog det inte personligt. Som en av skånskorna gjorde då hon tyckte att ett trappsteg till en Mayaruin var för högt. Förolämpande högt. Det borde de där indianerna faktiskt ha tänkt på för 1000 år sedan, att 2000-talets skrumpna, trumpna skånskor inte har hur flexibla ben som helst! Eller att Mayasouvenirerna inte kunde bevisas vara gjorda i en Mayaby, och således var både ”bluff” och ”skit”.

Så det visade sig att Sartre hade rätt när han menade att helvetet är andra människor. Och det var en märklig insikt att åka hem med, att det sämsta med Mexiko var Skåne.

Förkylningen? Den ignorerade jag, blåste näsan full med Nezeril Comp, la mig ner i solstolen, drack en gin och tonic extra, tittade på det Karibiska havet bortanför den ruttnande tången och låtsades att skåningarnas gnäll var måsarnas skri.

För visst har man det bra, jämfört med vad andra får uppleva: AB.

Om Holbox: holboxisland.com, via Fritidsresor,