Kategoriarkiv: Natur

Om Montgarri och översvämmade vägar – Pyrenéerna 2013

13 juni: Turistinformationen i Vielha gav oss tipset att man kunde vandra till den övergivna byn Montgarri. Eftersom det lät intressant med en övergiven by så var det den vi tog sikte på. Nu skulle det dock visa sig att byn egentligen var ett refugi och en kyrka. Inte var de övergivna heller. Men platsen hette Montgarri, så allt var ju inte fel. Och vackert var det.

För att ta sig till Montgarri så utgår man enklast från Plan de Beret, som om vintern bjuder på skidliftar, men i juni bjuder på hästar på sommarferie. Härifrån är det mellan 6 till 9 kilometer till Montgarri, beroende på vem man frågar. Men det går nerför och naturen skulle kunna inspirera till både nya religioner och fantasyromaner, så kilometerantalet kändes snabbt ganska irrelevant. Vandring var enkel och gick på en sliten grusväg som här och var svämmades över av småbäckar.

Under andra världskriget svämmade bergen över av människor som flydde från det nazi-ockuperade Frankrike. En hel del av dem använde Montgarri som tillflyktsort. Här kunde de vila upp innan de tog sig vidare till en större by. Nu härbärgerar refugit inga flyktingar längre, utan bara turister som släpat sig några kilometer från Plan de Beret. Men läget är fantastiskt fint.

Grunden på kyrkan är från 1100-talet och anledningen till att man valde denna plats för kyrkbygge var att man fann jungfru Maria här. En anledning så bra som någon. Vi såg däremot inte jungfru Maria. Däremot en skäggig, småsvettig man med bar överkropp och hund, som kom ut från refugit med en öl i handen. Eftersom han inte var en lisa för ögonen stannade vi inte, utan fortsatte bort på leden som gick längs med floden Noguera Pallaresa. Noguera Pallaresa befinner sig här i sin linda och först ett antal mil nedströms har den vuxit till flod. Här var den en vild bergsbäck.

Vi gick som sagt vidare, lyssnade på tystnaden och fjärran koskällor, på knastret från kängor mot grus och det alltid närvarande bäckbruset. Vi passerade några ruiner, fler hästar och fick ta ett dödsföraktande hopp över en bäck. Efter ytterligare en bit tyckte vi att vi gått långt nog och dessutom var det dags för lunch. Vi stannade och plockade upp Trangiaköket för att laga äkta svensk frystorkad Carbonara, spetsad med Digestivekex. Maten borde ha smakat trist, men med den utsikt vi hade över bergsluttningarna hade jag kunnat äta ångkokt cykelslang och njutit av lunchen.

Vi tog en annan väg tillbaka, en som gick längre upp på sluttningen, i hopp om att slippa bekymret med att ta oss över en av alla dessa översvämmade småbäckar som strävade efter att ansluta till Noguera Pallaresa. Naturligtvis blev det istället så att vi stod inför en ännu mera vild bäck som svepte över leden. Det såg dock tillräckligt grunt ut för att vada, så vi trippade manligt med höga knäuppdragningar över vägen och fann någonstans mitt i strömmen att vattnet var tillräckligt djupt för att täcka kängorna. Så med blöta kängor och strumpor gick vi vidare och lovade oss själva att nästa gång ska vi ta av oss kängorna innan vi vadar. Vilket vi i och för sig lovat oss själva tidigare … men vem påstår att man måste lära sig av sina misstag.

Just som vi startat bilen och var på väg från Plan de Beret så svämmades vår väg över ännu en gång, fast nu av får. Naturligtvis kände vi oss föranledda att fota dem.

 

Var, hur och vad kostar det? Vandra i Pyrenéerna.

Allt är vinter, men allt blir bra – Pyrenéerna 2013

12 juni: Planen var att vi skulle gå fem dagar inne i nationalparken, sova på några olika refugis och gå upp på bergstoppen Punta Alta, som är 3014 meter hög. Men en vecka innan vi reste till Parc Nacional d’Aigüestortes i spanska Pyrenéerna så fick personalen på refugi Ventosa i Calvell gräva sig ner genom snön till entrén. Det var fortfarande vinter i bergen. Planen fick ändras.

Men vi började som planerat med att köra till Vielha norr om nationalparken, där vi övernattade på Hotell Urogallo i ett väl inrökt rum. Frukosten på Urogallo var lite nedslående. De hade en god salami, men majoriteten av övrig frukostmat var av den inplastade typen, vilket aldrig är ett gott tecken.

Knappt tjugo minuter från Vielha med bil ligger Salardù och ytterligare en lite bit uppåt i en dalgång ligger parkeringen vid Bahns de Tredos. Här började vår vandring, först med ett kortare skogsparti, sedan upp via en liten grusväg som ledde vidare uppåt mot Colomers.

De frusna spåren efter en lavin täckte ett parti av vägen, med knäckta småträd och snö. Den sena vintern hade även tvingat tillbaka våren som just nu började komma ikapp. Många träd låg fortfarande kala och det blev en märklig blandning av fläckvis vinter, delar av vår och ett väder som var sommar. Från håll hördes koskällor och här och var såg man både kor och hästar som gick fritt.

Jag vet inte vad som är mest meningslöst: ett foto på kor eller ett foto på någon som tar ett foto på kor. Sannolikt det senare.

En tämligen misshandlad röd skylt visade vägen och vi började gå genom snö som var som tät packad sorbet. Lutningen, och ett underlag som inte gav något stöd för kängorna, gjorde att vandringen saktade in till ett långsam andtruten lunk. Men det var aldrig några problem att se var leden gick, för det var bara att följa spåren i snön som smälte allt snabbare i den varma solen. Trots att vi nu var uppe i bergen på 2000 meters höjd, på en plats som haft snöfall bara ett par veckor tidigare, så låg temperaturen på runt 24 grader. Solen stekte i nacken och på kvällen hade detta lämnat ett svidande rött stråk på vänstersidan av nacke och hals.

Partiet från den röda skylten till refugi Colomers tog oss en timma att avverka. Landskapet var olikt det vi vandrat genom i fjol, men det berodde troligtvis på snön, för allting var vitt. Här och var hade stenar och klippor börjat synas, här och var fanns träd, men intrycket i stort var vinter. Colomers ligger vid en uppdämd sjö, som till hälften fortfarande var täckt av is. Vi visste det nog redan när vi gick de sista metrarna mot refugin att vi inte skulle komma vidare, men vi frågade ändå personalen på Colomers om möjligheterna att vandra vidare till Ventosa i Calvell. Inga problem, sa killen. Det vill säga om man har snöskor eller skidor. Vilket vi inte hade.

Så där satt vi på trappan till refugit, med var sin öl i handen och funderade på vad vi skulle göra. Den vandring vi planerat skulle inte bli av. Det fanns inte en chans till det. Vi hade tänkt att sova på refugit och hade med oss all packning av den anledningen. Men faktum kvarstod. Klockan var bara snart halv fem och vi skulle ha ett antal timmar att döda innan vi kunde lägga oss. Det fanns ingenstans att ta vägen utan snöskor och inget annat att göra vid Colomers än att äta, sova, äta frukost och gå tillbaka. Med denna smått bittra insikt beslutade vi oss för att gå tillbaka på en gång.

Vandringen åter till bilen gick snabbt och väl vid bilen började Andréas sin vana trogen att prata med första levande varelse. Denna gång en spansk familj. Och summerat lät hela samtalet ungefär så här.
”Hej på er. Vi är svenska killar. Är ni från här?”
”Hej själv svenska killar. Ja, vi bor i den pittoreska, men för tillfället ganska döda byn, Salardú.”
”Trevligt värre, hörni ni. Känner ni till ett okej och billigt hotell i Salardú.”
”Ja, vår granne har stans bästa och dyraste hotell. Det måste ni ta in på.”
”Självklart”
”Jag ringer ägaren.” Spanjorskan ringer ägaren och återkommer. ”Det finns rum. Hon är där först klockan åtta i kväll för hon är just nu uppe på en bergstopp.”
”Okej. Men var ligger hotellet.”
”Vi visar. Följ oss. Vi ska bara plocka blommor först.”
”Vi följer.”

Sagt och gjort. Vi åker efter spanjorerna som stannar och plockar blommor. Sedan åker vi ner till Salardú och i väntan på att ägarinnan till hotellet ska ta sig ner från bergen drar blom-spanjorerna med oss till stans enda öppna bar där de lämnar oss med en övervintrad amerikanskt biker som bott här sedan 1967 … och som troligtvis rökte något helt annat än tobak. Roy hette han. På vår fråga om han kunde rekommendera någon av rätterna i baren svarade han med ett mångtydigt leende: ”Everything is good.” På något vis lät detta mer som en livsfilosofi än matkritik. Vi tog honom på orden. Veckan skulle bli bra trots ändrade planer, vilket den också blev. Men maten … saknade kanske en viss finess för att räknas som ”good”.

 

Vad, hur och vad kostar det? Pyrenéerna.

Just hemkommen från andra året i Pyrenéerna så kan det kanske vara på sin plats att sammanfatta det praktiska. Vi valde att utgå från Barcelona, mest för att det är närmare till bergen från Barcelonas flygplats jämfört med Marseilles. Det är även något billigare i Spanien.

Flyg: Flyg från Göteborg till Barcelona. Vi fick det stora nöjet att mellanlandade i Bryssel och ägande där några timmar åt flygplatsupplevelser. Flyget var billigt (1726 kronor per person), men det gick nog sammantaget cirka 300 kronor på flygplatsen i mat och fika. Om man inte har några problem med dumma flygtider så kan man komma billigare undan, men inte nämnvärt.

Till bergen: Hur tar man sig till parken? Vi hyrde en bil vid flygplatsen, vilket gjorde att vi kunde köra till Vielha på cirka 4,5 timmar med pauser. Det var en VW Polo som drog runt halvlitern per mil. Bilen var tänkt att stå stilla i Vielha, men på grund av ändrade planer – tack vare snön – gjorde vi dagsturer och körde därför mer än planerat. Bensinkostnaden hamnade således på ca 800-850 kronor.

Refugin: Att sova på refugi i Parc Nacional d’Aigüestortes kostar 17 euro/natt och person. Frukost kostar 8 euro till. Dvs 25 euro per person och natt. Refugina är spartanska, med generöst tilltagna ytor av furu och bara halvt uppvärmda. Polett-dusch och WC med iskall sittring finns, och åtminstone på J M Blanc fanns gratis Wi-Fi. Men i gengäld för bristande bekvämlighet får man en sagolik utsikt. Middag serveras på refugit, men man måste säga till i god tid om man vill äta, för de förbereder allt och man äter tillsammans med alla andra refugi-gäster vid en specifik tidpunkt. Så glöm à la carte och att släntra in fashionabelt sent med en draja i handen. Här är maten rustik – på gott och ont – men ordentligt spansk.

Hotell: I år bodde vi inte på refugin. Snön låg tjock längre upp i bergen vilket gjorde det meningslös att sova över på refugina. Därför bodde vi på hotell i dalgångarna Val d’Aran och Vall de Boì. Kostnad från 350 kr/natt (Hotell Urogallo i Vielha) till 760 kr/natt (Hotell Mauberme i Salardú) inklusive frukost. Skicken på hotellen är inte förutsägbara. Det första rummet på Hotell Urogallo (2-stjärnigt) stank av gammal tobaksrök, medan vårt andra rum på samma hotell var fräscht. Hotell Mauberme (3-stjärnigt) var ett fantastiskt fint hotell, med en frukost som tagen ur en alp-fantasi. Hotell L’Aüt i Erill la Vall skulle vara 1-stjärnigt, men jag kan inte för mitt liv begripa vad som var 1-stjärnigt med det. Helt nyrenoverade rum med förstklassigt badrum, billig och god mat (trerätters meny inklusive bröd, vatten och en halvflaska vin per person: 145 kronor), samt frukost.

Vandringen: Det går att påbörja vandringen från ett flertal platser och det finns parkering precis intill ledernas början. Beroende på vilket refugi man tar sikte på så tar det mellan 2-4 timmar att gå från bilen till ett första refugi, och det är ganska enkel vandring, om än uppför. I år utgick vi från Vielha, Salardú och Erill la Vall och i fjol från Espot.

Tältning uppmuntras inte. I själva nationalparken är det förbjudet, medan man lär få tälta i naturen någon natt innan man kommer in i nationalparken. Men eftersom de fantastiska vyerna ligger ohjälpligt långt in i nationalparken så valde vi bort tält på våra vandringar.

Lederna är markerade, men emellanåt får man söka lite efter markeringarna för att komma rätt. I år var ett par bäckar väl strida och vi fick leta efter platser där vi kunde hoppa över, men det var inga större problem. Emellanåt kan även leden gå genom klippterräng, vilket gör vandringen lite jobbigare, men oftast är det lättvandrat.

Karta över parken går att köpa lite varstans. Där det finns en sportaffär så finns även kartor. När det gäller den mat som vi själva tillagade så måste man komma ihåg att man inte får flyga med gasflaskor. Det var dock heller inga problem att finna gas till Trangiaköket i sportaffärer, både i år och i fjol.

Temperaturen i bergen kan variera. Vi har haft tur med vädret båda åren med sol alla dagar. Dock var temperaturen i fjol på under 10 grader och i år uppåt 20 vid refugina. Däremot kändes det aldrig kallt i fjol, men kanske något varmt i år.

Ditt & datt:

  1. Solen biter i bergen, solkyddsmedel och huvudbonad är därför bra.
  2. Länge tyckte jag att stavar var fåniga, men de är faktiskt inte så dumma. Andréas hade stavar, jag hade det inte, men hade gärna stulit Andréas stavar emellanåt.
  3. Högsäsongen börjar någon vecka efter midsommar och då lär det vara mycket folk på lederna. Vi har varit där 11-18 juni två år i rad, alltså innan säsong, och då är det betydligt lugnare. Snön som hindrade oss något i år var dessutom exceptionell. Ingen spanjor vi pratade med hade varit med om så mycket och sen snö som i år. Förra året fanns ingen snö alls vid samma tidpunkt.
  4. Tro inte att alla ska åt ditt håll. Vi följde efter fyra vandrare uppåt då vi skulle till Ventosa i Calvell, i tron att de skulle dit. Till slut vände sig en kvinna i sällskapet om och menade (lite väl nervöst kan jag tycka) att vi inte skulle följa efter dem längre, eftersom de skulle ha picknick vid sjön och vi var inte välkomna. Så håll koll på leden.

Kostnad:  Detta år hamnade kostnaden på cirka 6650 kronor per person. Men då blev det cirka 600 kronor dyrare på grund av att vi sov på hotell i dalarna och gjorde dagsturer. Vi åt dessutom, på grund av detta, något dyrare mat. Vi stannade också två nätter i Barcelona på vägen tillbaka. Så om vi kunnat vandra som planerat, det vill säga från refugi till refugi, och inte stannat i Barcelona så hade kostnaden hamnat på runt 5000 kronor per person.

Per person:
Flyg: 1726 SEK
Hotell: 1950
Bil: 450 SEK
Bensin: Cirka 425 SEK
Mat: Cirka 2100 SEK
Totalt per person, cirka 6650 kronor

Lite länkar:
Carros de focs officiella sida: Carros de foc

Mina tidigare blogginlägg
In i kulissen – Pyrenéerna 2012 
Fel väg i Pyrenéerna, del 1 – Pyrenéerna 2012
Fel väg i Pyrenéerna, del 2 – Pyrenéerna 2012 

7 timmar vy

Tillbaka på hotellet efter 7 timmars vandring upp till refugi Ventosa i Calvell och tillbaka.

20130615-190249.jpg

Vi satt en stund och drack var sin Estrella, tittade på vyerna och på sjön långt nedanför.

20130615-190413.jpg

Snö smälter i en rasande takt, men det är ännu för mycket för att ta sig runt uppe bland topparna utan snöskor. Därför tillbaka till dalen. Imorgon blir det en liknande dagstur till refugi Colomina.

Ovan och under ytan – Maldiverna 2010

Sommarvärmen lockar fram minnen. Minnen av en veckas koncentrerad inaktivitet på Kuredu, Maldiverna. Inaktivitet är kanske fel ord, för naturligtvis var vi aktiva, men vi var aktiva med att ta det så lugnt det bara gick. Andra dagen liknade den första, den tredje den andra, och så vidare.

Och det vi gjorde var att vakna till vågbruset, ta oss ett morgondopp direkt från vår egen badbrygga, släntra bort till frukosten och släntra tillbaka till rummet för att byta om för stranden. Sedan följde en rad släntrande aktiviteter i form av slänter till södra stranden; snabb, tiometers, brännande slänter till vattnet; lojt släntrande bort till baren; några svalkande minuter i poolen; småhungrigt släntrande till rummet för att byta om för lunch; lunch, slänter, rum, bad från vår badbrygga; dusch, slänter bort till restaurangen, middag under stjärnhimmel intill mera vågbrus … och så när kvällen blev natt gjorde vi vin-kurvor i sanden då vi släntrade tillbaka till rummet.

I mina ögon: inaktivitet reducerad till perfektion.

Men mitt i all inaktivitet fanns desto mer aktivitet under ytan. Det jag började med första dagen, då jag gick nerför vår badstege, var att snudd på trampa en rocka på runt 70 centimeter i diameter. Det simmande småhajar, inte större än några decimeter, på det grunda vattnet intill stranden. De var alltid så rädda för mig att jag aldrig lyckades snorkla ikapp dem. Ett otal triggerfish betade på botten och de tillät att man simmade nära dem –  det var först efter halva tiden på Kuredu som vi fick reda på att dessa färggranna stora fiskar hade käkar som kunde bita av ett finger. Papegojfiskar, butterfly fish, angelfish, stripe snapper fanns också i vattnet … vi kollade upp namnen efteråt, för som vi sa då vi just sett dem: ”Såg du den prickiga fisken, eller den feta fula jäkeln?”

Naturligtvis fanns där också stora stim med småfisk i alla olika färger man kunde önska sig. Och ville man se riktigt stora fiskar så kunde man det med. Näst sista dagen snorklade jag ut från vår badbrygga. Cirka femtio meter ut såg jag plötsligt en skugga glida fram i vattnet och en Napoleonfisk på nära 1,5 meter i längd simmade förbi framför mig. Jag skulle vilja säga att det var ”ganska coolt och jag följde efter den en bit”. Men … att möta en Napoleonfisk när jag tidigare bara mött småfirrar som triggerfish (bara halvmetern långa) var … en tillnyktrande upplevelse. Jag simmade tillbaka till rummet med en blandning av uppspelt förundran och skräck dunkande i bröstet.

Men bäst av allt var att jag varje dag såg havsköldpaddor i vattnet kring Kuredu. Och det är dessa som jag kanske minns bäst från all snorkling. Sista dagen, sista badet, gick jag i vattnet med hoppet om att få se dem ännu en gång innan vi åkte från ön, men de var frånvarande. Jag gav upp och hade just vänt in mot stranden då den till slut kom simmande.

Havssköldpaddans fenor rör sig som vingar i vattnet; långsamma slag genom ett hav som är så klart att det ser ut som den flyger genom luften. Jag följde efter på 15 meters avstånd, simmade med den en stund och tog motvilligt farväl av den då den nådde sandvidderna en bit ut. Den simmade vidare genom det soldränkta vattnet med vit sand under sig och glitter som himmel.

Tre timmar över Alperna – Chamonix 2012

Det måste ha varit alpluften som gjorde oss så sällsamt snabba. Eller var utsikten ovanligt inspirerande, eller var det ölen i slutet av leden som lockade? Något var det i alla fall, men jag går händelserna i förväg, för vi började i kabinbanan.

Sista biten upp till Plan de l’Aiguille färdades vi genom moln. Utsikten var ömsom vidsträckt, ömsom helt vit. Emellanåt tycktes kabinbanans kablar inte vara fästa i något annat än ett molnigt töcken. Min hjärna visste att det inte var någon fara, men magen fladdrade ändå till av illusionen att hänga fritt i molnen.

Strax innan vi anlände till avstigningen 2354 meter över havet, bröt vi åter fram ur molndimmorna; en ridå som drogs från och uppvisade himmel, taggiga horisonter och grön dalgång. Plan de l’Aiguille ligger halvvägs upp till bergstoppen Aiguille du Midi (Middagsnålen). Om man vill ta sig en kortare vandring och ändå få full utdelning när det gäller Alplandskap så är leden mellan Plan de l’Aiguille  och Montenvers perfekt. Det är en tur som enligt skyltarna ska ta 2 timmar och 15 minuter, vilket nog stämmer med tanke på att det tog oss drygt 3 timmar inklusive ett par pauser.

Uppe vid Plan de l’Aiguille ligger ett litet kafé, så vi passade på att ta oss en kopp kaffe samtidigt som vi hänfördes av utsikten. Kontrasten mellan andra rangens automatkaffe ur plastkopp och första rangens vyer var påfallande drömlik. 1500 meter upp hade vi  Aiguille du Midi, men kanske framför allt kabinbanan upp dit. En och en halv kilometer, nästan lodrät upp, på en lina var enda fästpunkter är starten och ändhållplatsen. Att se på hur kabinbanan försvinner till en liten röd punkt mot en massiv bergsvägg var lätt svindlande. Har man aldrig känt sig liten tidigare så lär man göra det här.

Kalla vindar drog fram över serveringen med jämna mellanrum, så när koppen var tömd fanns inte längre någon anledning att dröja. Efter bara ett par minuters vandring kom vi till ett vägskäl där leden delade sig och vi stod och tvekade en stund utan någon hjälpande skylt i sikte. Att som poeten Robert Frost ta den stig som var ”least travel by” kändes inte som ett alternativ. Dels var båda stigarna lika slitna, dels tror jag inte att Robert Frost riskerade att störta handlöst ner i en ravin om han valde fel väg – eller så är det precis det som den dikten handlar om.

I detta ögonblick kom en grupp svenskar ikapp, en grupp som var löst sammansatt av ett par olika familjer samt ett par ströbarn som de uppenbarligen funnit någonstans i en klippskreva. Vi frågade om de visste vilken av de två stigarna som ledde till Montenvers. Ett av ströbarnen hade vandrat här en gång tidigare och visste. ”Tag vänster,” sa han självsäkert. Han visste också att man senare kunde välja att gå en ”övre eller nedre led” och att man skulle välja den övre, ”för den var lättare … eller om det var den undre …”. Han var inte helt entydig, men det var definitivt så att en av de alternativa lederna var svårare … eller lättare. Och det var mycket viktigt ”att välja rätt.” Glasklart. En timma senare stod vi inför detta val och valde den övre leden. Jag vet inte om det var rätt, men om det var den lättare leden så säger jag bara: Stackars satar som i så fall valde den nedre leden.

Leden sträcker sig längs med bergssluttningen så att man hela tiden har dalgången på vänster sida med bland annat Chamonix och Argentière som vyer. På andra sidan dalen ser man liftar, skidbackar och ännu längre bort bergstoppar i skarp relief mot himlen. Luften var klar, fåglar pilade fram genom luften nerifrån, passerade oss och fortsatte uppåt, allting var som den bästa sortens reklamtavla – den som inte vill sälja, bara förtrolla. Landskapet runt själva leden är omväxlande fyllt av gräs, blommor och småbuskar, omväxlande av klippor och sten. Utsikten är dock konstant en fenomenal Alp-klyscha du inte kan se dig mätt på.

Leden var ganska trafikerad, men inte så det störde. En grupp japaner inklusive guide med höjt paraply, ett par familjer med högljudda barn, en kvinna som tyckte att det var en bra idé att springa sträckan, samt något så ovanligt som en ensamvandrande japan och lite diverse andra konstellationer passerades och möttes. Men större delen av tiden var andra människor inget annat än pärlband av friluftskläder längre bort på leden.

Så hur sällsamt snabba var vi? Precis när vi gick iväg slog jag igång Runkeeper för att kunna följa vår vandring. I vanliga fall vill jag ogärna lite blint på teknik, men jag är villig att göra ett undantag i det här fallet. För vi var verkligen snabba stundtals. Upp till 4 kilometer lunkade vi på i ganska behaglig takt, men sedan gick det makalöst fort, speciellt kilometer 9 till 10 som vi enligt Runkeeper avverkade på 12 sekunder. Det var dessutom en kilometer som tog oss i en rak linje ner i dalen, upp på andra sidan och sedan tillbaka.

Inte undra på att man blev lite törstig. Så när vi till slut var framme vid Montenvers så tog vi ett bord på Le Grand Hôtel Restaurant du Montenvers och beställde in en välförtjänt lunch och kall öl. Härifrån kommer man antingen genom att gå tillbaka eller fortsätta leden ner till Chamonix. Eller så kan man ta bergbanan tillbaka, vilket var vad vi gjorde. Tåget kom och vi åkte ner till Chamonix igen. Allt som allt tog det oss cirka 5-6 timmar från det att vi anlände till kabinbanans station för att ta oss uppåt till dess att vi åter var nere i Chamonix.

Fel väg i bergen, del 2 – Pyrenéerna 2012

En bit ner från toppen kom snöpartiet. Spanjorerna vi träffat ett par timmar tidigare hade rått oss att gå vid sidan av snön, bland klipporna. Det var även detta vi gjort på vägen upp, men nu började kroppen tröttna på bergsklättring och snön såg slät, fin och snabbvandrad ut. Så jag började gå nedför snöfältet, vilket visade sig vara fel val. För det fanns naturligtvis en anledning till att spanjorerna avrått från snön: Den var fast, glatt och lömsk. Fötterna förlorade sitt fäste för en halv sekund, vilket räckte för att jag skulle falla bakåt och landa sittande. Och jag blev genast varse något nytt om mig själv: Min häck är en förnämlig pulka.

Jag började kana som en euforisk bob nedför snön, medan mina hälar hackade utan effekt i snön för att bromsa. Det var antingen det eller så skulle klippterrängen stoppa mig femtio meter ner, vilket i och för sig hade varit ett alternativ … men jag var inte särdeles lockad att testa spansk sjukvård, så därför ville jag helst göra halt innan klipporna. Med tio meter kvar mjuknade snön och jag lyckades stanna. Jag hade snö innanför alla kläder och kände mig som om jag överlevt något som brukar visas på Discovery Channel (”I shouldn’t be alive!”). Och då vill man ju gärna ha vittnen till detta, som kan bekräfta det livsfarliga äventyret … men Andreas hade inte sett något. Han hade knutit kängan under tiden och kunde inte begripa hur jag kommit ner så fort. Eller varför snö stack upp ur mina byxor.

Bort ner till vänster skymtar refugit, ännu två timmar bort.

Vi gick vidare neråt för att ta oss tillbaka till Refugi J. M. Blanc. En bit ner i syntes en man komma gående. Långsamt, med stavar som stöd, tog han sig uppåt mot passet vi just lämnat. Han stannade och vilade emellanåt innan han fortsatte. En halvtimma senare mötte vi honom. Vi hälsade. Han hälsade tillbaka med något matt i blicken. Så pekade han upp mot passet vi just kommit från och frågade om det var vägen till Refugi J. M Blanc. Vi skakade på huvudena och svarade att det inte var det, att vi själva var på väg till Blanc och att det var vägen neråt, samma väg som spanjoren just avverkat. Något tycktes brista i mannen.

”Joder!” utbrast han med ett gurgel och sjönk ihop på sluttningen. ”Joder! Joder! Joder!” Som sagt, vår spanska var undermålig, men mannens tonfall talade tydligt om att den svenska översättningen skulle vara något i linje med: ”Helvete!” Gurgel. ”Helvete! Helvete! Helvete!” Det är lite lustigt att gutturala läten låter identiska på olika språk.

Mannen hette Pedro och hade vandrat från Refugi Colomina några timmar tidigare, med knän som lagt av redan under gårdagen, och han var på väg mot Refugi J M Blanc. Problemet var att han tagit fel väg nere i dalgången och nu gått några kilometer extra, uppför, med smärtande knän. Vi tröstade honom med att vi visste vägen och att det var knappt en timma till Blanc. Han tittade tvivlande på oss, som om han ville säga att hans knän struntade i om det var en timma, en minut eller en vecka kvar.

Jag och Andreas gick vidare neråt, men höll ett öga bakåt för att se till att Pedro kunde stappla med oss. Vi hade ju karta och kände ett visst ansvar för att han skulle hitta till refugin, speciellt med tanke på att vi påstod att vi kunde vägen (som vi aldrig gått innan). Och ja … vi gick naturligtvis lite fel och tog en något krångligare väg tillbaka. Det talade vi dock aldrig om för Pedro, för hans stavar såg vassa ut.

Medan vi tog en paus väntade vi på att Pedro skulle hinna ikapp och såg honom först efter tjugo minuter, hundra meter bort på andra sidan ett tjärn, på väg i fel riktning. Vi ropade på honom, men bergen ekade sönder ljudet, så han tittade självklart åt helt fel håll och vrålade efter oss uppför berget med sin rygg vänd mot oss.
”Over here…ere..ove…ere…or…” ropade vi och Pedro tittade åt alla håll utom åt vårt.
”Where are… ou…are…ere…ou?”
Vi viftade med armarna … tydligen i hopp om att han hade ögon i nacken och kunde se detta.
”No behind you…ehin…no…ou…hind…
”Joder…oder..oder..der…!”
Till slut såg han oss och hann ikapp. Hans ansikte började bli lite blekt nu och vi frågade honom hur det gick. Han gav oss ett ord:
”Horror!” Sagt med samma inlevelse som Kurtz i ”Mörkrets hjärta”

En efterlängtad syn: Refugi J M Blanc med kall öl i sig.

Det här med att ta fel väg är inte avgränsat till geografi. Man kan ta fel väg på andra sätt också. På kvällen pratade vi med Pedro och det visade sig att han var kameraman på en nyhetskanal i Madrid och hade åkt till Pyreneerna för att gå hela Carros de Foc (rundleden i parken), men bara kommit halvvägs då knäna lade av. Han såg lite nedslagen ut. Andreas ville muntra upp honom genom att vara tröstande social och valde första bästa ämne som dök upp i huvudet.
”So … what do you think about the spanish economy?”
Pedros ögonvitor brast i ett delta av blodådror.
”No, no, please,” svarade han desperat. ”Not that, please! I went to the Pyrenees to forget about the economy. I don’t want to talk …”

Dagen efteråt blev Pedro skjutsad från J M Blanc, medan vi vandrade vidare. Och vi vandrade utan att gå fel en enda gång … nästan, men det gjorde inte så mycket.

Toppen till vänster är Pic de Peguera och toppen till höger är Pic de Monastero, illusoriskt nära.

—————————–

 

 

AB, GP