Kategoriarkiv: Kultur

Varför dricker jag egentligen det här? – Singapore 2007

Människan vill ha historia. I brist på historia vill hon ha tradition. Ett exempel på detta är drinken Singapore Sling, som enligt guideböcker och allmänbildad bekantskapskrets är ett obligatorium att dricka när man är i Singapore. För faktum är att få frivilligt skulle beställa denna sötsliskiga drink på någon annan plats i världen än i Singapore, och då företrädesvis på Raffles Hotel.

Ursprunget till drinken lär vara att de brittiska officerarna i Singapore ville bjuda de vackra damerna i Singapore på en drink. Men de tyckte inte att det passade sig att bjuda på den starksprit som de själva drack. Om det var av omtänksamhet eller snålhet förtäljer inte historien. Så officerarna stegade fram till bartendern och bad honom att blanda till något svagt, sött och rosa som kunde passa de ömma damerna – genusmedvetenhet betydde som bekant något helt annat i början av 1900-talet. Och detta önskemål om en drink med specifika egenskaper gav världen en drink som snabbt blev klassisk.

Var det så det gick till i Ryssland då vodkan uppfanns? En dammig kosack stegade in på den lokala baren och bad bartendern att fixa till en dryck som snabbt dödade hjärnceller och skapade ljuva minnesluckor och skrumplever. Och simsalabim: Vodkan var född. Vem vet, men troligtvis var det så.

Hur som helst så uppfanns Singapore Sling av bartendern Ngiam Tong Boon på The Long Bar på Raffles Hotel någon gång mellan 1900 and 1915. Originalreceptet försvann dock i mitten av 1900-talet. Drinkreceptet ärvdes från minnessvag bartender till minnessvag bartender, på 70-talet moderniserades drinken och under det att Singapore Slingen spreds över världen anpassades den till den lokal barkulturen. Receptet är alltså inte skrivet i sten. Till och med på Raffles lär det finnas tre olika recept som alla utger sig för att vara autentiska. Ergo: Ingen vet egentligen hur en äkta Singapore Sling smakar.

Men det är som sagt inte drinken i sig som är viktig. Man går inte till Harrys bar i Paris för att insupa atmosfären (för den är ärligt talat ganska sliten … eller ”genuin” för att tala resebroschyrska). Man går dit för att Ernest Hemingway hängde där. Det är historien man vill åt. Och om historien är glömd, men företeelsen finns kvar så kallas det tradition. Vilket är fallet med Singapore Sling. Man dricker inte en Singapore Sling i Singapore för att den smakar extra bra där. Man dricker en Singapore Sling i Singapore för att man dricker en Singapore Sling i Singapore. Och självklart i The Long Bar på Raffles Hotel.

Och de gjorde jag i november 2007. Baren är fint restaurerad i kolonial stil och Slingen smakade sött. Det jag minns bäst från besöket var att alla besökare, nästan utan undantag, var där för att dricka en Singapore Sling på Raffles. Borden var belamrade med höga, buktande glas som var fyllda av rosa dryck och garnerade med en ananasskiva och ett körsbär. Vi var alla där på egen hand, men det gick inte att undgå att få känslan av att vara en del av en sekt som samlats för någon typ av initiationsrit. Hitresta från olika delar av världen smyger var och en fram till bardisken och viskar det hemliga lösenordet ”Singapore Sling” för att sedan sitta bland 40 andra personer som också dricker en rosa drink, medan man frågar sig själv varför man egentligen gör detta.

Upplevelsen blev så påtagligt absurd att jag nästan fick lust att gå fram till baren och beställa en San Francisco … bara för att se vad som hände.

 

————————–

 

 

Och nu närmar sig tiden då vi stoppar i oss en massa dryck och mat ”av tradition”. GP

AB

Trotsa gudinnan och ta dig till flyget – Indien 2010

Vet ni vem Kannagi är? Det är en hinduisk gudinna som har som uppdrag att hindra turister att ta sig till paradiset. Okej, det är kanske inte hennes officiella uppgift, men det var trots allt den effekten hon hade då vi använde Trivandrum som plats att mellanlanda på då vi skulle ta oss till Maldiverna 2010.

Vi kom till vårt hotell sent på eftermiddagen och checkade in, en process som på traditionellt indiskt vis tog 20 minuter, då vi var tvungna att lämna pass, mödrarnas flicknamn, arbetsgivarens DNA och en halvliter blod. När vi sedan ville beställa transport till flygplatsen nästa morgon, då vårt plan till Maldiverna skulle gå, fick vi det leende och mycket tydliga svaret:
”No, not possible.”
”Excuse me, not possible.”
”You can’t go to the airport tomorrow morning.”
”Why? Our plane is leaving at twelve. To the Maldives! Paradise islands! All inclusive!”
”Ah … bad luck.”
”Bad luck? Bad Luck?! Didn’t you hear? All inclusive! We must go to the airport.”
”No, not possible tomorrow. Today? Yes. Day after tomorrow? Yes. Tomorrow? No.”
”Why?”
”Big festival tomorrow.”
”Big festival is the reason we can’t go to the airport,” upprepade jag med stigande grad av förvirring och irritation. Receptionisten höjde ett protesterande pekfinger.
”No, sir, you can’t go. But she can go to the airport.” Han pekade på Mia.
”She, why not me.”
”You are a man.”
Ja, detta kunde jag inte neka till. Arvssynden, eller vad det nu kunde vara, hade hunnit ikapp mig och på grund av min testosteroniga karaktär så fick jag inte åka till Maldiverna.

Förklaringen till allt var den årliga Attukal Pongala-festivalen i Trivandrum. Den firas till gudinnan Kannagis ära, i månadsskiftet februari/mars, genom att cirka en miljon kvinnor lagar mat på gatorna. Japp, en mille och jag skojar inte (kan Wikipedia ha fel?). Dessutom förbjuds män att vistas ute så länge solen är uppe. Summa: Mia får åka från hotellet och via flygplatsen till all inclusive på Maldiverna, medan jag får stanna på hotellet och överleva på jordnötter från minibaren.

Riktigt så illa blev det inte. De måste ha sett min desperation i ansiktet, för plötsligt var det ett ljushuvud i receptionen som kom på att hotellet även härbärgerade en flygbesättning. Som också, av ganska självklar anledning, behövde åka till flygplatsen nästa morgon. Så vi fick åka med dem, men naturligtvis innan solen gått upp.

Nästa morgon vaknade vi klockan 05:00 och när minibussen till slut rullade iväg vid sextiden var gatorna redan överfyllda av kvinnor som lagade mat. De första 400 metrarna tog oss 20 minuter att avverka, men sedan accelererade vi mot flygplatsen och kom fram 5 timmar innan flyget skulle gå. Men vi tog oss till flygplatsen, trots Kannagis gemena ansträngningar.

 

——————-

SvD, AB

Men Bollywood då? – Indien 2010

Filmhösten börjar, med grandiosa fantasyfilmer från Hollywood. Men Bollywood då? Jag kan inte påstå att jag är en konnässör på storvulna Indiska filmer, men några har jag sett. Bland annat Devdas, som när den släpptes 2002 var den mest påkostade Bollywoodfilmen någonsin; de största stjärnorna, tusen statister, 20 mil färgglatt tyg och där varenda känsloyttring måste dansas fram – allt vad man behöver för en kulen höstdag. Huvudperson var den indiska superstjärnan Shahrukh Khan som de senaste dryga 20 åren gjort i runda slängar 80 roller (och det är klart, hur kan man misslyckas med 3 H i sitt förnamn? Borde kanske själv börja stava mitt förnamn Sthephahn).

När vi var i Indien 2010 så ville vi naturligtvis också passa på att se en Bollywoodfilm på plats. Så väl i Jaipur så lyckades vi få biljetter till Shahruhk Khans senaste rulle, som hade gått upp på biograferna bara en vecka tidigare: My name is Khan. Biografen var Raj Mandir, som är en av de mer berömda biograferna i Indien, den som får de flesta premiärerna. Så vi var på rätt plats, vid rätt biograf och med rätt stjärna. Bara att invänta färgexplosionerna.


My name is Khan
visade sig dock inte vara den typ av Bollywood vi var ute efter; ingen vräkig indisk musik, ingen känslodans. Bäst liknas den kanske vid en post-11/9-film, korsad med Rainman, och med en pyts kärlek. Men den största stjärnan Shahrukh var ju med, så vi var nöjda ändå. Filmen var ett drama, men med en touch av komedi (läs mer om den här), och den var dessutom tvåspråkig. Dialogen fördes omväxlande på engelska och hindi. Skämten lades ofta upp på engelska, och sedan drog de till med poängen på hindi. Hela biosalongen vred sig i skratt utom vi två, som satt och undrade vad ”haath” betydde och varför det var roligt att gummans ”haath” varit på hans ”taang”? Vad nu ”taang” betyder?

Men i höstens biomörker här i Göteborg, så blir det som sagt mer Holly- än Bolly- wood.

Det ska vara gammalt och ha eko – Mexiko 2012

Ja, vad ska man göra på semestern (GP, AB)?

Även om man åker till solen med intentionen att lägga all intellektuell nit i malpåse, så går det inte att åka till Mexiko i två veckor utan att se åtminstone en kulturell rest. Eller det går kanske, men varför i så fall åka till Mexiko överhuvudtaget, när man istället kan låsa in sig i en bastu med en back Corona och två dussin pelikaner? Så vi tog en paus från solandet och åkte till Chichen Itza.

Chichen Itza är en, något tusental år gammal, Mayastad mitt på Yucatanhalvön. Som vanligt när det gäller gamla ruiner så är det de stora religiösa, politiska och idrottsliga byggnaderna som finns bevarade. Bosättningarna för medel-mayan var av trä och därför bortruttnade för länge sedan. Men det som finns kvar är desto mer imponerande.


Den stora pyramiden i Chichen Itza är byggd på en mindre pyramid, som för allt vad jag vet kanske har ytterligare en pyramid i sig, ungefär som en rysk babushka. Mayaindianerna visste vad de gjorde när de byggde pyramiden. Den är konstruerad med stjärnorna i åtanke, och när tidevarven når sin fullbordan kommer ska stjärnorna ligga som ett kors över pyramiden. Varje dagjämning, vår och höst, går solen upp och ner i rätt vinkel vilket ger effekten av en skuggorm som ringlar sig nerför pyramiden. Ytterligare ett bevis på Maya-kulturens sinnrikedom var att pyramiden var byggd på ett sätt som lekte med akustiken. Bortsett från att prästen kunde höras i hela Chichen Itza från toppen av pyramiden, så kunde vi framkalla en kul ekoeffekt. Stod man nedanför och klappade i sina händer så svarade pyramiden med ett kraxande. Klapp, krax, klapp, krax. Det är märkligt vad barnsliga lekar kan roa vuxna turister. Guiden fick ta en kortare paus medan vi klappade och pyramiden kraxade.

Idrottsarenan fanns kvar. Där spelade man ett bollspel som var en äldre typ av landhockey kombinerat med basketboll. Två lag spelade, iförda ett antal skydd av olika slag, med en två kilo tung boll (därav skydden) och försökte medels klubbor få bollen genom en stenring som satt elakt högt upp. Två kilo boll och målet högt upp på väggen ger inga stora möjligheter till målfest, så vann gjorde det lag som först lyckades göra mål. Och det är nu det roliga börjar. Den som satte segermålet bars bort i triumf och utkvitterade sitt hederspris, vilket var att få sitt huvud avhugget under publikens jubel (sug på den Zlatan). Men han klagar inte, delvis för att han just fått sitt huvud avhugget, men också för att det är en stor ära; han får nämligen komma till det hinsides och snacka med gudarna. I regel ber han dem om bättre skörd, vilket i och för sig är altruistiskt av honom, men jag hade bett om en Porsche (eller motsvarande Mayaitiskt transportmedel). Även arenan var byggd med akustik i åtanke och det gick att prata med varandra från ena sidan av arenan till den andra, vilket man hellre gjorde än att gå varandra till mötes i den stekande hettan.


Väl från Chichen Itza, som verkligen var värd ett besök, så fraktades vår grupp till sen lunch i en ”äkta” Maya-restaurang. Och visst var det gott med mat, men restaurangen var lite sliten, maten bara okej, betjäningen lite väl uppfordrande (”service not included in price!”) och underhållningen … udda.

Det finns något märkligt fängslande i att se en kvinna klädd i folkliga kläder dansa glatt med en ölflaska på huvudet. En rad frågor dyker upp. Varför gör hon så? Vad gör jag här? Ser någon att jag är här? Tror de att det är detta turister vill se? Men framför allt: Om detta är en traditionell dans, varför då ha en ölflaska på huvudet? Varför inte en kruka, krus eller åtminstone något mer genuint Maya-föremål? Men jag tog ett foto, det är ju brukligt, för att kunna visa att: Jo, detta är en traditionell Maya-dans, som dansades för tusen år sedan, redan då med en Red Stripe på skulten. Jag försökte för övrigt visa detta på en pub hemma i Göteborg, och blev nära på utkastad på grund av stor spridning av öl. Så det är i alla fall inget snack om saken att kvinnan var skicklig.

 

Men böcker då!?

DN tipsar vad man kan göra i London när man får nog av OS. Men tidningen glömmer den vitala aktiviteten köpa böcker. Nåja, de är förlåtna … för den här gången.

Summarisk personlig historia. Jag var väl cirka 17-18 när jag första gången såg filmen 84 Charing Cross Road (1987), med Anne Bancroft och Anthony Hopkins i huvudrollerna. Filmen bygger på en bok som i sin tur är en autentisk brevväxlingen mellan den amerikanska författarinnan Helen Hanff och den brittiske antikvariatföreståndaren Frank P. Doel. Man hör ju direkt att det låter som en actionfylld historia, fylld av romantik och skräck  – det förekommer visserligen en scen med en tandläkare som ser fram mot något halvdussin rotfyllningar. Men visst, okej, stillsam är väl ordet om filmen. Hur som. Boktokig som jag är var filmen my cup of tea. Och självklart ville jag till just det antikvariatet på Charing Cross Road som allt kretsar kring.

Antikvariatet försvann emellertid redan på 70-talet och jag har faktiskt aldrig ens hittat just nummer 84, men gatan är kvar och Charing Cross Road är sedan länge en bokgata, även om bokhandlarna och antikvariaten börjar troppa av. Det man inte ska missa är dock Cecil Court, en tvärgata till Charing Cross Road (ironiskt nog betyder Cross Road just tvärgata, så då blir Cecil Court en tvär-tvärgata). Här finns en räcka affärer, förutom en par antikvariat, bland annat ett med enbart förstaupplagor, även ställen där du kan köpa tryck, medaljer, konst, och mer böcker.

På Picadilly Street finns Waterstones flaggskepp, en gigantisk bokhandel i sju våningar. Nytt, stort, fräscht, stort, välfyllt och stort. Men bry er inte om den, utan gå ytterligare cirka 100 meter så finner ni en av världens äldsta bokhandlare: Hatchards. Tjocka heltäckningsmator och mörkbruna bokhyllor, brittmysigt i flera våningar och så där lagom hemtamt trångt. Jag brukar köpa mina Wodehouseböcker här. Om ni vill läsa Hanffs 84 Charing Cross Road så köp den här, men se till att ni får tag på en upplaga där Hanffs bok Duchess of Bloomsbury Street är med. Den handlar om när Hanff till slut kommer till London och är i sig en charmig reseberättelse.

Man kan köpa böcker på Hatchards webbsida. Men herre gud, åk till London istället!