Alla inlägg av Stefan Benjaminsson

Det ska vara gammalt och ha eko – Mexiko 2012

Ja, vad ska man göra på semestern (GP, AB)?

Även om man åker till solen med intentionen att lägga all intellektuell nit i malpåse, så går det inte att åka till Mexiko i två veckor utan att se åtminstone en kulturell rest. Eller det går kanske, men varför i så fall åka till Mexiko överhuvudtaget, när man istället kan låsa in sig i en bastu med en back Corona och två dussin pelikaner? Så vi tog en paus från solandet och åkte till Chichen Itza.

Chichen Itza är en, något tusental år gammal, Mayastad mitt på Yucatanhalvön. Som vanligt när det gäller gamla ruiner så är det de stora religiösa, politiska och idrottsliga byggnaderna som finns bevarade. Bosättningarna för medel-mayan var av trä och därför bortruttnade för länge sedan. Men det som finns kvar är desto mer imponerande.


Den stora pyramiden i Chichen Itza är byggd på en mindre pyramid, som för allt vad jag vet kanske har ytterligare en pyramid i sig, ungefär som en rysk babushka. Mayaindianerna visste vad de gjorde när de byggde pyramiden. Den är konstruerad med stjärnorna i åtanke, och när tidevarven når sin fullbordan kommer ska stjärnorna ligga som ett kors över pyramiden. Varje dagjämning, vår och höst, går solen upp och ner i rätt vinkel vilket ger effekten av en skuggorm som ringlar sig nerför pyramiden. Ytterligare ett bevis på Maya-kulturens sinnrikedom var att pyramiden var byggd på ett sätt som lekte med akustiken. Bortsett från att prästen kunde höras i hela Chichen Itza från toppen av pyramiden, så kunde vi framkalla en kul ekoeffekt. Stod man nedanför och klappade i sina händer så svarade pyramiden med ett kraxande. Klapp, krax, klapp, krax. Det är märkligt vad barnsliga lekar kan roa vuxna turister. Guiden fick ta en kortare paus medan vi klappade och pyramiden kraxade.

Idrottsarenan fanns kvar. Där spelade man ett bollspel som var en äldre typ av landhockey kombinerat med basketboll. Två lag spelade, iförda ett antal skydd av olika slag, med en två kilo tung boll (därav skydden) och försökte medels klubbor få bollen genom en stenring som satt elakt högt upp. Två kilo boll och målet högt upp på väggen ger inga stora möjligheter till målfest, så vann gjorde det lag som först lyckades göra mål. Och det är nu det roliga börjar. Den som satte segermålet bars bort i triumf och utkvitterade sitt hederspris, vilket var att få sitt huvud avhugget under publikens jubel (sug på den Zlatan). Men han klagar inte, delvis för att han just fått sitt huvud avhugget, men också för att det är en stor ära; han får nämligen komma till det hinsides och snacka med gudarna. I regel ber han dem om bättre skörd, vilket i och för sig är altruistiskt av honom, men jag hade bett om en Porsche (eller motsvarande Mayaitiskt transportmedel). Även arenan var byggd med akustik i åtanke och det gick att prata med varandra från ena sidan av arenan till den andra, vilket man hellre gjorde än att gå varandra till mötes i den stekande hettan.


Väl från Chichen Itza, som verkligen var värd ett besök, så fraktades vår grupp till sen lunch i en ”äkta” Maya-restaurang. Och visst var det gott med mat, men restaurangen var lite sliten, maten bara okej, betjäningen lite väl uppfordrande (”service not included in price!”) och underhållningen … udda.

Det finns något märkligt fängslande i att se en kvinna klädd i folkliga kläder dansa glatt med en ölflaska på huvudet. En rad frågor dyker upp. Varför gör hon så? Vad gör jag här? Ser någon att jag är här? Tror de att det är detta turister vill se? Men framför allt: Om detta är en traditionell dans, varför då ha en ölflaska på huvudet? Varför inte en kruka, krus eller åtminstone något mer genuint Maya-föremål? Men jag tog ett foto, det är ju brukligt, för att kunna visa att: Jo, detta är en traditionell Maya-dans, som dansades för tusen år sedan, redan då med en Red Stripe på skulten. Jag försökte för övrigt visa detta på en pub hemma i Göteborg, och blev nära på utkastad på grund av stor spridning av öl. Så det är i alla fall inget snack om saken att kvinnan var skicklig.

 

Det är det här med språk – Ordbok till resebeskrivningar I

Lyxhotellet var en bluff säger Aftonbladet. Enligt artikelns beskrivning av hotellet så verkar hotellet sakna en viss, vad ska man säga … finpolish. Men en lite fråga bara … ”lyxhotell” … allvarligt? Sedan när är ett trestjärning hotell ett lyxhotell (annat än för en och annan britt som blir lyrisk bara han får tvåglasfönster på sitt rum)?

För det är ju det här med kommunikation, det kan vara svårt, speciellt när man ska försöka tolka vad det egentligen är som beskrivs. För egen del så tolkar jag inte ”trestjärningt” som ”lyx”. ”Trestjärningt” brukar räknas till kategorien ”mer eller mindre helt och rent, extra toapapper i badrummet och har du tur en minibar (och har du väldig tur, något i minibaren).”

Men allt är inte så glasklart. Så jag tänkte börja med en ordbok för resebeskrivningar.

1. ”Grön ö” = nederbörd minst tre gånger i veckan, annars mulet med tröstlöst korta utbrott av sol. Tänk meteorologisk manodepressivitet. Tänk Sverige; grönt land.
2. ”Nära till kommunikationer” = Tung trafik utanför hotellrummet, troligtvis behöver du ta taxi över gatan där stranden är. Ostörd nattsömn? Nä, tror inte det.
3. ”Naturstrand” = Strand fylld av tång, döda fiskar, drivved och haschrökande backpackers.
4. ”Paradis för kitesurfare” = Det blåser som fan här.
5. ”Paradis för surfare” = Se ”Kitesurfare” fast ännu mer, samt: du dör om du badar.
6. ”Oexploaterad by” = Finns absolut inget att göra utom att dricka misstänkt billig Carlsberg (eller snarare Cralsberg) på byns enda bar, samt titta på alla haschrökande backpackers på naturstranden.

När jag övernattande på ett hotell i Löddeköpinge 2005 (vi låter hotellet förbli anonymt) så beskrev hotellets sig själv i de positiva ordalagen att det var nära till E20 som ”snabbt tar dig till Malmö eller Köpenhamn”. Dvs: det bästa med den här platsen är att man snabbt kan ta sig därifrån. Det gäller att inte bara läsa, utan även att tolka.

Men vad gäller för springnotor? – Pyrenéerna 2012

Både GP och Aftonbladet kör nästan samtidigt artiklar om hur man dricksar rätt. Vem har sneglat på vem kan man undra. Eller är detta kanske den centrala frågeställningen inför en sommarsemester?

”Hur är vädret på resmålet? Måste man vaccinera sig? Vad säger UD om landet, är det säkert att resa dit?”
”Skit i det! Det jag gärna vill veta är vad taxichaffisen i Islamabad ska ha i dricks!”

Nåja …

Jag och Andreas var i juni på vår årliga vandring, och detta år hade vi bytt ut nordiska fjällen mot spanska Pyrenéerna. Dvs detta:

Mot detta:

Hur mycket jag än tycker om den svenska naturen så, förlåt mig, det var ingen match. Jag ska skriva mer om Pyrenéerna senare.

Första natten sov vi i tält på en campingplats i Espot. Bommen till campingens uppfart var uppe, ljuset var tänt, dörren till WC och dusch upplåsta, men ingen var där. Inte när vi kom och inte när vi skulle åka. Så vi tog en springnota (eller bilnota för att vara korrekt). Är ingen där att ta emot våra pengar så får de skylla sig själva. Är det kanske därför Spaniens ekonomi är så illa ute; folk tar inte betalt.

Men GP och AB, vad är egentligen internationell kutym för springnotor? Det skulle jag vilja veta.

Titanicar jag minns – Turkiet 2009

Apropå Titanic II  så hade jag en surrealistisk nära Titanic-upplevelse 2009. Plats Alanya, Turkiet. I hamnen i Alanya råkade vi på en båtutflyktsarrangör, som kom med ett erbjudande vi inte hade vett att tacka nej till: Baba boat tour. Jag inser ju efteråt att vi borde gjort någon slags research, en enkel googling hade gett oss en del vinkar om vad som väntade, men det var semester och bilderna som fanns i reklamfoldern var fina, med sansade människor som gjorde respektabla saker.


Det var en het dag och efter en del väntan i allt mer tryckande värme gick till slut båten, med det talande namnet ”I love you Baba”. Vem Baba var framgick aldrig, men hon måtte ha varit en ond fe, en absurd havsnymf, ett solsting förkroppsligat. Det började sansat; efter ett tiotal minuter var det stopp för bad vid grottor i berget där gamla slottet låg. En fullkomligt normal båtutflykt i Medelhavet. Tills Alexander Rybak drog igång på båtens stereo. Det var som sagt 2009 och norrmannens Fairytale spelades överallt i Turkiet. Detta alternerades med att alla de olika utflyktsbåtarna tävlade med varandra om att spela We will rock you så att bergen kracklerade. We will rock you medels nedfallande klippor, troligtvis.

 

Vid det här laget tyckte kapetenen att det var dags för honom att klä på sig sin bästa gåborts-klänning (varför inte) och gick därefter omkring med ett brett flin och smekte sin egen kropp på ett sätt som eventuellt var menat att vara sexigt (eller så hade han skabb och tyckte om det). Resten av besättningen gick omkring och blåste i visselpipor och försökte överrösta Ryback, eller bara för att …

Allting förknippades dessutom med sex; lunchen som serverades var ”Turkish Sex Vitamin” (vilket visade sig vara spagetti med tomatsås och sallad, men huruvida det var en Sex Vitamin kan diskuteras). När det var dags för båtens underhållning så skrek besättningen att det var ”time for group sex, everybody come”. Pussades någon så ropade de däremot ”No sex!” vilket man kan tycka var lite motsägelsefullt med tanke på att de alldeles nyss propagerat för ”group sex” efter att vi satt i oss ”Turkish Sex Vitamin”, men så hade de kanske upptäckt att sexvitaminen inte hade någon större verkan.

Sedan har vi deras arrangerade underhållningen, och det är nu vi närmar oss Titanic. De kallade underhållningen för ”Animation” och vi förstod inte då och jag begriper inte nu exakt vilken betydelse de la i ordet. Jag har hittat 6 olika betydelser som bland annat inbegriper ”the condition of living or the state of being alive”. Denna betydelse förkastar jag eftersom underhållningen snarare var en typ av nära dödenupplevelse. En annan betydelse är tydligen ”general activity and motion” och det är väl en lagom neutral förklaring av följande ”animation!” 1. Besättningen går i takt till vrålande turkisk marchmusik och viftar med flaggor medan kaptenen i klänningen slår i cymbaler. Tid för detta? Nästan tre minuter. 2. ”Very sexy” magdans utförs av not so very sexy medelålders man i klänning och peruk (dock inte kaptenen denna gång). Tid för detta? En evighet. 3. En yngre kille i besättningen, uppenbarligen icke simkunnig eftersom han har en flytväst på sig, modell 1967, står på båtens peke med armarna rätt ut, blick stilla till tonerna av My Heart Will Go On med Celine Dion, superhiten från Titanic. Tid för detta? Det pågår än i mitt inre.

 

Titanic gjorde ett bestående intryck i historien. Baba boat tour har gjort det samma. Fascinerande på sitt sätt.

Lyckligtvis går det att uppleva annat i Alanya (DN).

Men böcker då!?

DN tipsar vad man kan göra i London när man får nog av OS. Men tidningen glömmer den vitala aktiviteten köpa böcker. Nåja, de är förlåtna … för den här gången.

Summarisk personlig historia. Jag var väl cirka 17-18 när jag första gången såg filmen 84 Charing Cross Road (1987), med Anne Bancroft och Anthony Hopkins i huvudrollerna. Filmen bygger på en bok som i sin tur är en autentisk brevväxlingen mellan den amerikanska författarinnan Helen Hanff och den brittiske antikvariatföreståndaren Frank P. Doel. Man hör ju direkt att det låter som en actionfylld historia, fylld av romantik och skräck  – det förekommer visserligen en scen med en tandläkare som ser fram mot något halvdussin rotfyllningar. Men visst, okej, stillsam är väl ordet om filmen. Hur som. Boktokig som jag är var filmen my cup of tea. Och självklart ville jag till just det antikvariatet på Charing Cross Road som allt kretsar kring.

Antikvariatet försvann emellertid redan på 70-talet och jag har faktiskt aldrig ens hittat just nummer 84, men gatan är kvar och Charing Cross Road är sedan länge en bokgata, även om bokhandlarna och antikvariaten börjar troppa av. Det man inte ska missa är dock Cecil Court, en tvärgata till Charing Cross Road (ironiskt nog betyder Cross Road just tvärgata, så då blir Cecil Court en tvär-tvärgata). Här finns en räcka affärer, förutom en par antikvariat, bland annat ett med enbart förstaupplagor, även ställen där du kan köpa tryck, medaljer, konst, och mer böcker.

På Picadilly Street finns Waterstones flaggskepp, en gigantisk bokhandel i sju våningar. Nytt, stort, fräscht, stort, välfyllt och stort. Men bry er inte om den, utan gå ytterligare cirka 100 meter så finner ni en av världens äldsta bokhandlare: Hatchards. Tjocka heltäckningsmator och mörkbruna bokhyllor, brittmysigt i flera våningar och så där lagom hemtamt trångt. Jag brukar köpa mina Wodehouseböcker här. Om ni vill läsa Hanffs 84 Charing Cross Road så köp den här, men se till att ni får tag på en upplaga där Hanffs bok Duchess of Bloomsbury Street är med. Den handlar om när Hanff till slut kommer till London och är i sig en charmig reseberättelse.

Man kan köpa böcker på Hatchards webbsida. Men herre gud, åk till London istället!

 

En öl är en öl, men det är en konst att beställa Gin & Tonic – Mexiko 2012

Det är förvånande ofta som man som vuxen inser att man borde varit mer uppmärksam i skolan. Om jag hade haft en aning om hur svårt det kan vara att beställa en välkomponerad Gin och Tonic, hade jag ansträngt mig lite mer på spanskalektionerna i gymnasiet.

Innan resan till Mexiko undersökte vi om vi skulle behöva vaccinera oss mot malaria. Det behövde vi inte – faktiskt lite av en besvikelse då det hade känts mer som en upptäcktsresa om malaria hade varit en riskfaktor. Men man kan inte få allt i en solstol. För säkerhets skull såg jag till att få min dagliga dos av gin och tonic. Jag vet inte hur effektiv mot malaria tonicen är numera, eftersom andelen kinin i tonicen inte alls är på samma nivå som den som britterna hinkade i sig i Indien för 150 år sedan; tonicen var alltså medicin, men eftersom kininet gjorde drycken besk så lättade man upp det med gin. Fullt förståeligt.

Jag tycker att en GT ska smaka både T och G. Det visade sig inte vara det lättaste eftersom bartendern på Villas Paraiso del Mar var snål med ginen och var dessutom bara marginellt bättre på engelska än vad jag var på spanska. Min spanska sträcker sig till att beställa öl samt att påstå att hunden ligger på bordet.

Baren på Villas Paraiso del Mar var fantastisk i månskenet. Och någonstans bakom baren finns en Gin & Tonic.

Ginen hälls i glaset, galant från en halvmeter upp i luften, men det är knappast mer än en trea gin.
”Could I have some more gin, please,” ber jag.
”Sorry, senor?”
”More gin.”
Bartendern ler igenkännande och dyker snabbt ner i kylen och hivar skickligt upp en ny flaska tonic.
”No no, not tonic, more gin please,” protesterar jag.
En fundersam rynka i pannan på bartendern.
”Ice,” frågar han utan att själv verka tro på sitt förslag.
”No, no more ice. More gin.”
”Schin,” säger han, som om ordet verkade ovant. Jag börjar tro att det är jag som inte kan tala klart.
”Look here. Gin, as in GIN and tonic.”
”And tonic,” upprepar bartendern och viftar lite uppgivet med tonicflaskan.
Mot min vilja börjar frustrationen krypa i bröstet på mig, och jag får anstränga mig för att låta lugn och inte som en första klassens A-lagare som kräver sin Falcon på systemet.
”Okej,” säger jag och tar ett andetag och det är i det här läget jag börjar ångra min skoltrötthet på spanskalektionerna. ”I just want more tonic …”
”Schin,” rättar bartendern.
”Yes, sorry gin … Yes! More gin.” Han är på rätt väg!
”And tonic?”
Just som jag börjar tänka att en trea gin i min gin och tonic inte är helt fel det heller så får jag en uppenbarelse. En vision av högsta klass. Jag skakar avvärjande på mina händer och återgår till min ordinarie beställning.
”Two gin and tonic please.” Han verkar inte tro mig. Jag försäkrar vänligt: ”Two gin and tonic.”
Bartendern nickar och gör klart de två glasen, dekorerar snyggt med en skiva lime. Han ställer dem framför mig, och det är då jag utför mitt genidrag.
”And now: A gin and tonic please.”
”One gin and tonic,” frågar han tveksamt.
”Yes,” lovar jag honom. ”But! No ice and no tonic.”
En glas med bara gin ställs framför mig. Sedan blandade jag själv.

Nu har jag fyllt på mina spanskakunskaper: Una cerveza por favor (ölbeställning) – El perro está en la mesa (hunden på bordet) och den vitala frasen: Más ginebra, gracias.

Bortsett från att den rådde en viss språkförbistring en del gånger, så var personalen alltid välvillig och hjälpsam. Och det var aldrig några som helst problem att åtminstone få sig en extra tonic.

Men Öl är ju också gott, SvD.
Villas Paraiso del Mar.

Närmare – Chamonix 2012

Medan vi fortfarande sov 3000 meter längre ner ringdes nödsamtalet. Men först 11 timmar senare, efter tjugo minuter i bil på väg från Landvetter, hörde vi på radion vad som hänt. 9 döda och ett antal skadade på Mont Blanc och det svårt att inte tänka att vi kan ha sett någon av dem ett par dagar innan i Chamonix. Tanken skaver. Världen kommer inte bara närmare när man reser, nyheter kan också bli mer personliga, utan att faktiskt vara det.

DN, SvD

Surfa bland pelikaner – Mexiko 2012

Pelikanerna är alltid närvarande på Isla de Holbox. De cirklar till synes godtyckligt ett tjugotal meter över havet, för att sedan fälla tillbaks sina vingar och störtdyka ner efter fisk. Sedan flaxar de upp igen. När traktens fiskare kommer in med sina fem meter långa träbåtar, lådor fyllda med fisk, ligger pelikanerna förväntansfulla i vattnet intill. De har lärt sig. De får alltid något.

Men vinden som blåser upp ordentligt under tredje dagen lockar fler än pelikanerna. När vi kommer ner till stranden efter frukost är himlen fylld med färg och rörelse som inte är fågelrelaterad. Isla de Holbox har ett rykte om sig att vara en av de bästa kitesurfingplasterna i Mexico. Det är mycket möjligt, jag kitesurfar inte själv, men förstår att många rest hit enbart för detta. Och det är fascinerade att sitta på stranden och titta på, surfarna är skickliga … och vissa är det inte, och det är minst lika roligt att se. Och med alla pelikaner i luften finns alltid chansen/risken att en pelikan plötsligt flyger rakt in i en skärm.

En annan fördel med vinden är att myggorna håller sig borta. De är egentligen inte så många när det är vindstilla, men de är törstiga, åtminstone efter Mias blod. Själv är jag uppenbarligen en ganska smaklös upplevelse och de ratar mig till förmån för den trestjärniga hemoglobinrestaurangen intill mig. Det Indiska myggmedlet, Odomos, vi har med oss hjälper en del, men borde inte Mexiko ha eget myggmedel som är utvecklat mot just mexikanska myggor?

Vi tar oss ner till centrum och går in i en av alla souvenirbutiker. Letar oss förbi sombreros, kepsar, drömfångare, ekivoka vykort, små skulpturer av havssköldpaddor och miniflaskor av tequila, tills vi ser hyllan med solskyddsmedel och anti-myggvapen. Texten är på spanska. Naturligtvis! Jag kan beställa öl på spanska, men detta hjälper inte för att avkoda myggspray. Några flaskor har illustrationer av barn eller familjer på sig, ej överkorsade. Vi väljer bort dessa, utifrån slutsatsen att om det är farligt för barn så borde det bita bättre på mygg. Till slut går vi därifrån med det som expediten menade var ”the best”, vilket av en händelse visade sig vara det dyraste. Där ser man.

Mias ben och armar var efter ett par dagar som en roman i blindskrift. ”The best” myggmedel? No way! Frågan är om det inte var mygg-aromat vi fick tag på. Som att pensla sig med barbecuesås innan ett kannibalbesök. Vi återgick snart till vår Odomos och hoppades på lagom mycket vind, för att befria oss från mygg och ge oss skådespel i form av kite-surfare och pelikaner.

Apropå saker som flyger i luften. En dag när jag tog mig ett dopp i havet försökte en flygfisk ta genvägen genom mitt huvud. Jag har ingen aning om hur det gick för fisken, men mitt öra klarade sig med en lättare rodnad.

Så surfa bland pelikaner, sola bland mygg, eller som AB skriver om, varför inte låta ungen simma bland hajar.

Rutten tång & skånsk veklagan – Mexiko 2012

Isla de Holbox är en liten ö strax norr om Yucatanhalvön i Mexiko, med Cuba inom fantasiavstånd (dvs. cirka 25 mil). Namnet Holbox betyder ”svart hål” på Mayaspråk, och lär ha sitt ursprung i att lagunen på öns sydsida har en svart ton. Fast varför man ska stirra sig blind på en svart ton med all denna sol, Karibiskt hav och vit sand i överflöd, är fullkomligt obegripligt. Vilket får mig att fundera på om Mayaindianerna hade ett pessimistiskt stråk i sig. Den bländande ön räcker liksom inte, för: ”Nja, har inte den där lagunen där borta en lite för svart ton i sig … om man kisar … när det skymmer.” För somliga är glaset alltid halvtomt. Vilket skulle bevisas …

Vi var här 6-21 februari i år, 2012, för att bränna bort vintermörker och kyla ur oss. Vi fick oss även en lektion i att se bortom bristerna. Delvis för att jag själv blev förkyld redan efter tre dagar och förblev så till en vecka efter hemkomst. Men det som prövade oss mest var en grupp pensionsnära skåningar: nio till antalet, högljudda till tonen och konstant klagande. Inget gjorde dem nöjda, och eftersom de ”hade betalt” så hade de inte bara rätt, utan troligtvis var det även deras plikt ”att klaga”. Så det var det de gjorde. I två veckors tid. Stoltheten över att de klagade hördes, till exempel då den ena kvinnan just bussat iväg sin man, som med kulmage, insjunket bröst och tyrolermustach, gick för att klaga på att frukostyoghurten var slut: ”Se där går han nu. Nu ska han styra upp det. Jaja, så går det till. Man ska klaga!”

Yoghurten var för övrigt inte slut längre när tyrolermustachen hunnit klaga. Vilket lär oss, att ska man klaga så ska man göra det snabbt innan man inte längre har något att klaga på.

Så fanns det någon grund till att vara negativ? Jo, en sak kan nämnas. Efter ena dagens hårda vind, följt av lågvatten, la sig en tjock massa med tång utmed stranden, vilken började lukta ruttet efter ett par dagar. Det kändes väl inte direkt paradisiskt att ta sig genom detta, och undvika att trampa på döda dolksvansar, för att komma ut till vattnet. Men jag tog det inte personligt. Som en av skånskorna gjorde då hon tyckte att ett trappsteg till en Mayaruin var för högt. Förolämpande högt. Det borde de där indianerna faktiskt ha tänkt på för 1000 år sedan, att 2000-talets skrumpna, trumpna skånskor inte har hur flexibla ben som helst! Eller att Mayasouvenirerna inte kunde bevisas vara gjorda i en Mayaby, och således var både ”bluff” och ”skit”.

Så det visade sig att Sartre hade rätt när han menade att helvetet är andra människor. Och det var en märklig insikt att åka hem med, att det sämsta med Mexiko var Skåne.

Förkylningen? Den ignorerade jag, blåste näsan full med Nezeril Comp, la mig ner i solstolen, drack en gin och tonic extra, tittade på det Karibiska havet bortanför den ruttnande tången och låtsades att skåningarnas gnäll var måsarnas skri.

För visst har man det bra, jämfört med vad andra får uppleva: AB.

Om Holbox: holboxisland.com, via Fritidsresor,

På väg hem, alltid på väg bort

6 stycken pelikaner stod i knähögt hav och betraktade vår avfärd från Isla de Holbox, Mexico. Medan båten plöjde sig fram till Chiquila under en halvtimmas tid,  gnistrade flygfiskarna till emellanåt ovanför vattenytan, som om de illustrerade vår egen hemfärd, flyg över hav. Vi lämnade ön på morgonen, flyget gick på eftermiddagen och efter några få timmar på planet, så kom kvällen snabbare än jag räknat med. Österresor har den effekten.

 

Det blir svart ute, stjärnorna syns snett uppåt och en annan stjärnhimmel syns snett neråt; en av alla dessa städer som 10 mil upp i luften gör sig bäst på natten. Från stolsraden framför mig hör jag en pojke på cirka 12 år viska till sin pappa att det är New York, i alla fall enligt Var är vi-programmet på skärmen i stolsryggen. Och i samma stund jag hör detta känner jag suget: New York. Man kanske kunde övertala piloten att avbryta hemresan till Göteborg för ett par dagars stopp i NY. Det är då tanken slår mig att jag måste vara sjuk.

På väg hem från resa nummer ca 25 på 6 år, och jag tycker att det är alldeles för lite? Ärligt talat, även om man kan resa kopiöst mycket mer, så kan inte si så där 4 resor om året vara för lite. Och ändå känns det som det. Jag vill iväg igen. När jag bläddrar tillbaka i min resejournal så ser jag emellanåt liknande anteckningar, om att jag vill tillbaka, vill ut igen redan på flygplatsen inför hemfärden.

Resejournalen gör dessutom något mer med minnet än att notera att jag har rest och vill resa. Även om en bild lär säga mer än tusen ord, så finns det mycket som några ord kan säga bättre än tusen bilder. Därför började jag föra en resejournal för drygt 6 år sedan. Jag har cirka 50 sidor kvar i min andra anteckningsbok. Mitt mål är att påbörja en tredje anteckningsbok innan året är slut. Det kan gå, borde gå, för resorna lockar överallt. DN skriver nu om alla resor som finns kvar. Och AB skriver om att det är viktigt att välja rätt land, för att resan inte ska bli för dyr? Men för mig är de flesta länder rätt länder. Det finns alltid något att upptäcka och jag vill iväg igen. Det finns fler pelikaner där ute.