Varför dricker jag egentligen det här? – Singapore 2007

Människan vill ha historia. I brist på historia vill hon ha tradition. Ett exempel på detta är drinken Singapore Sling, som enligt guideböcker och allmänbildad bekantskapskrets är ett obligatorium att dricka när man är i Singapore. För faktum är att få frivilligt skulle beställa denna sötsliskiga drink på någon annan plats i världen än i Singapore, och då företrädesvis på Raffles Hotel.

Ursprunget till drinken lär vara att de brittiska officerarna i Singapore ville bjuda de vackra damerna i Singapore på en drink. Men de tyckte inte att det passade sig att bjuda på den starksprit som de själva drack. Om det var av omtänksamhet eller snålhet förtäljer inte historien. Så officerarna stegade fram till bartendern och bad honom att blanda till något svagt, sött och rosa som kunde passa de ömma damerna – genusmedvetenhet betydde som bekant något helt annat i början av 1900-talet. Och detta önskemål om en drink med specifika egenskaper gav världen en drink som snabbt blev klassisk.

Var det så det gick till i Ryssland då vodkan uppfanns? En dammig kosack stegade in på den lokala baren och bad bartendern att fixa till en dryck som snabbt dödade hjärnceller och skapade ljuva minnesluckor och skrumplever. Och simsalabim: Vodkan var född. Vem vet, men troligtvis var det så.

Hur som helst så uppfanns Singapore Sling av bartendern Ngiam Tong Boon på The Long Bar på Raffles Hotel någon gång mellan 1900 and 1915. Originalreceptet försvann dock i mitten av 1900-talet. Drinkreceptet ärvdes från minnessvag bartender till minnessvag bartender, på 70-talet moderniserades drinken och under det att Singapore Slingen spreds över världen anpassades den till den lokal barkulturen. Receptet är alltså inte skrivet i sten. Till och med på Raffles lär det finnas tre olika recept som alla utger sig för att vara autentiska. Ergo: Ingen vet egentligen hur en äkta Singapore Sling smakar.

Men det är som sagt inte drinken i sig som är viktig. Man går inte till Harrys bar i Paris för att insupa atmosfären (för den är ärligt talat ganska sliten … eller ”genuin” för att tala resebroschyrska). Man går dit för att Ernest Hemingway hängde där. Det är historien man vill åt. Och om historien är glömd, men företeelsen finns kvar så kallas det tradition. Vilket är fallet med Singapore Sling. Man dricker inte en Singapore Sling i Singapore för att den smakar extra bra där. Man dricker en Singapore Sling i Singapore för att man dricker en Singapore Sling i Singapore. Och självklart i The Long Bar på Raffles Hotel.

Och de gjorde jag i november 2007. Baren är fint restaurerad i kolonial stil och Slingen smakade sött. Det jag minns bäst från besöket var att alla besökare, nästan utan undantag, var där för att dricka en Singapore Sling på Raffles. Borden var belamrade med höga, buktande glas som var fyllda av rosa dryck och garnerade med en ananasskiva och ett körsbär. Vi var alla där på egen hand, men det gick inte att undgå att få känslan av att vara en del av en sekt som samlats för någon typ av initiationsrit. Hitresta från olika delar av världen smyger var och en fram till bardisken och viskar det hemliga lösenordet ”Singapore Sling” för att sedan sitta bland 40 andra personer som också dricker en rosa drink, medan man frågar sig själv varför man egentligen gör detta.

Upplevelsen blev så påtagligt absurd att jag nästan fick lust att gå fram till baren och beställa en San Francisco … bara för att se vad som hände.

 

————————–

 

 

Och nu närmar sig tiden då vi stoppar i oss en massa dryck och mat ”av tradition”. GP

AB

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.