16 juni. Ingen annanstans i Parc Nacional d’Aigüestortes är vattenkraftverkens byggnadshistoria lika påtagligt som på leden upp till refgugi Colomina. Man parkerar nere vid Sallente-reservoaren, som öppnades 1985, och tar sig sedan i zick-zackmönster uppför sluttningen till dess att man hakar på en smalspårig järnväg. Det är i och för sig 100 år sedan man kunde dra någon nytta av järnvägen, som härstammar från 1912 då vattenkraftverket som finns ytterligare en bit upp byggdes. Det var för övrigt Spaniens första vattenkraftverk och finns kvar, inklusive servicebyggnader och ledningstorn i sten.

Järnvägen användes till frakt av material och människor under byggnationen och slingrar sig fram nästan ända upp till refugi Colomina. Tåg, vagnar, material och arbetare är borta nu, men kvar är en stor del av rälsen som man följer längs med sluttningen och emellanåt i tunnlar genom berget. Rälsen gör vandringen ganska enkel och ger dessutom landskapet en patinafylld bild av människans erövrande av naturen. Naturen håller dock på att återta vad den förlorat; grästuvor täcker rostande järn, syllar saknas, skenor hänger här och var och ger allting ett rätt så livsfarligt intryck. Så allt är som det bör vara och just därför helt underbart.

Som en sistadagsvandring var turen upp till Colomina perfekt. Inte bara för att vädret var fantastiskt utan även för att det var en tur som på bara 2,5 timma tog oss rätt upp i ett vilt bergslandskap. Sitter man på en sten utanför refugi Colomina och blickar ut över panoramat så kan man nästan övertyga sig själv om att vägen tillbaka till civilisationen är veckolång och inte dryga timman i behagligt tempo. Det är självbedrägeri av absolut bästa klass.

Isen låg fortfarande tjock på sjön intill Colomina. Luften var kall och det blåste lite, men uthärdligt. Säsongen var ännu inte igång, så leden var ganska öde, men tack och lov inte helt. Snön hade begravt skylten som pekade mot Colomina och denna missade vi. Ett spanskt par visade oss dock tillrätta, med sådan entusiasm att vi nästan blev misstänksamma. När vi väl kom fram till refugit var vi däremot de enda besökarna.

Killen som skötte refugit tittade ut från köket och frågade hoppfullt om vi skulle stanna. Det skulle vi inte, men en smörgås och öl ville vi ha. Besviken över att vi inte skulle hålla honom sällskap serverade han oss de största smörgåsar jag sett. Varje smörgås bestod av cirka ett halvkilo bröd med salami och ost på. Jag fick för mig att jag vill ha salt på mackan och saltade med ett defekt saltkar. Locket lossade och jag fick en alptopp av salt på osten. Jag tror fortfarande att det var Andréas som utsatte mig för ett attentat, för hans glädjeyttring åt min salt-hög hade något barnsligt triumfatoriskt över sig.

Sedan tillbaka ner. Det är alltid med en blandning av upprymdhet och melankoli som jag påbörjar sista sträckan på en vandring. Melankoli av att ta farväl av landskapet, men upprymdhet för att återgå till civilisation, stad och människor. Veckan blev som sagt något annorlunda än vad vi hade planerat, men den blev bra. Men hur mycket vi än tyckt om landskapet så kunde vi på väg ner konstatera att vi nu troligtvis var klara med Parc Nacional d’Aigüestortes, även om vi inte känner oss klara med Pyrenéerna. Vi lär komma tillbaka.