”My body I give to my dear friend Doctor Southwood Smith”

Britter kan te sig märkliga. Men det är väl därför London är så kul att resa till. Ta exempelvis Jeremy Bentham, gammal jurist och filosof, som skrev det följande vid något tillfälle:

Stretching his hand up to reach the stars,
too often man forgets the flowers at his feet.

För åker du till London så är risken stor att du hamnar på de stora turistattraktionerna. Och det är väl inget fel i det, men man glömmer då lätt de små, som kan vara oändligt mer intressanta. Så istället för att ställa dig i en kilometerlång kö till Madam Tussaud vaxkabinett, för att titta på stjärnor som man ändå ser varje dag i media, så kan du ta dig till University College of London. I huvudbyggnaden kan man titta på universitetets grundare, just precis Jeremy Bentham, vars kropp sitter i en glasmonter och övervakar studenterna.

Bentham donerade nämligen sin kropp till universitetet, som klädde det enligt testamentets instruktion i Benthams egna kläder och satte det i ett glasskåp. Tja, nått ska man ju tillbringa evigheten med. Nu är det en vax-skalle på kroppen, men från början skulle det riktiga huvudet ha suttit snyggt balsamerat överst på Bentham. Balsameringen gick dock si så där och man nöjde sig med att placera det uselt balsamerade huvudet mellan Benthamns fötter. Med tiden blev huvudet allt sämre, speciellt efter det att studenter från andra universitet hade för vana att röva bort det. Vid ett tillfälle lär man ha använt huvudet för att spela fotboll med. Vid senaste incidenten var det studenter från Kings College som rövade bort huvudet och krävde att 100 pund skulle betalas i lösensumma. Detta var 1975 …

Numera har man flyttat huvudet. En skylt på montern anger lakoniskt: ”the head is in the College safe”. Bentham har baxas upp några gånger för att vara med på styrelsemötena, då man registrerat att han varit ”present but not voting”. En skröna säger att han bara röstar då dödläge uppstår, då hans röst alltid går till ordförandens fördel. Japp, nog är britter lite märkliga.

Så slutsatsen är att om du inte tycker att detta är bättre än att glutta på en vaxdocka föreställande Brad Pitt så är du inte värd att resa till London.

Men det jag verkligen, verkligen, skulle vilja ha sett var Doctor Southwood Smiths min, då han fick testamentet uppläst för sig.

———–
Läs mer om Jeremy Bentham på UCLs websida. Där kan du även få honom att snurra.

Enklaste sättet att ta sig till University College of London är via tunnelbana till Euston Square. Sedan kort promenad till UCL.

 

Som på räls till Colomina – Pyrenéerna 2013

16 juni. Ingen annanstans i Parc Nacional d’Aigüestortes är vattenkraftverkens byggnadshistoria lika påtagligt som på leden upp till refgugi Colomina. Man parkerar nere vid Sallente-reservoaren, som öppnades 1985, och tar sig sedan i zick-zackmönster uppför sluttningen till dess att man hakar på en smalspårig järnväg. Det är i och för sig 100 år sedan man kunde dra någon nytta av järnvägen, som härstammar från 1912 då vattenkraftverket som finns ytterligare en bit upp byggdes. Det var för övrigt Spaniens första vattenkraftverk och finns kvar, inklusive servicebyggnader och ledningstorn i sten.

Järnvägen användes till frakt av material och människor under byggnationen och slingrar sig fram nästan ända upp till refugi Colomina. Tåg, vagnar, material och arbetare är borta nu, men kvar är en stor del av rälsen som man följer längs med sluttningen och emellanåt i tunnlar genom berget. Rälsen gör vandringen ganska enkel och ger dessutom landskapet en patinafylld bild av människans erövrande av naturen. Naturen håller dock på att återta vad den förlorat; grästuvor täcker rostande järn, syllar saknas, skenor hänger här och var och ger allting ett rätt så livsfarligt intryck. Så allt är som det bör vara och just därför helt underbart.

Som en sistadagsvandring var turen upp till Colomina perfekt. Inte bara för att vädret var fantastiskt utan även för att det var en tur som på bara 2,5 timma tog oss rätt upp i ett vilt bergslandskap. Sitter man på en sten utanför refugi Colomina och blickar ut över panoramat så kan man nästan övertyga sig själv om att vägen tillbaka till civilisationen är veckolång och inte dryga timman i behagligt tempo. Det är självbedrägeri av absolut bästa klass.

Isen låg fortfarande tjock på sjön intill Colomina. Luften var kall och det blåste lite, men uthärdligt. Säsongen var ännu inte igång, så leden var ganska öde, men tack och lov inte helt. Snön hade begravt skylten som pekade mot Colomina och denna missade vi. Ett spanskt par visade oss dock tillrätta, med sådan entusiasm att vi nästan blev misstänksamma. När vi väl kom fram till refugit var vi däremot de enda besökarna.

Killen som skötte refugit tittade ut från köket och frågade hoppfullt om vi skulle stanna. Det skulle vi inte, men en smörgås och öl ville vi ha. Besviken över att vi inte skulle hålla honom sällskap serverade han oss de största smörgåsar jag sett. Varje smörgås bestod av cirka ett halvkilo bröd med salami och ost på. Jag fick för mig att jag vill ha salt på mackan och saltade med ett defekt saltkar. Locket lossade och jag fick en alptopp av salt på osten. Jag tror fortfarande att det var Andréas som utsatte mig för ett attentat, för hans glädjeyttring åt min salt-hög hade något barnsligt triumfatoriskt över sig.

Sedan tillbaka ner. Det är alltid med en blandning av upprymdhet och melankoli som jag påbörjar sista sträckan på en vandring. Melankoli av att ta farväl av landskapet, men upprymdhet för att återgå till civilisation, stad och människor. Veckan blev som sagt något annorlunda än vad vi hade planerat, men den blev bra. Men hur mycket vi än tyckt om landskapet så kunde vi på väg ner konstatera att vi nu troligtvis var klara med Parc Nacional d’Aigüestortes, även om vi inte känner oss klara med Pyrenéerna. Vi lär komma tillbaka.