Om konsten att checka in på en timma

Kvällsflyget till Marseille med byte i Bryssel gick smidigt. I Marseille stod flygbussen och väntade på oss vid flygplatsen och en taxi tog vid när vi gått av bussen. Åter igen smidigt. Det var när vi väl kommit till hotellet som problemen började. Problem som stavades: Ny på jobbet.

Nattreceptionisten på Hotel Music låg bekvämt i receptionens soffa och tittade på film på sin dator då vi anlände, men han tog emot oss med ett leende då klockan närmade sig halv ett. Han välkomnade oss, tog mitt pass och knappade lite på datorn. Sedan började han bläddra bland alla papper som låg utspridda på bänken, under stigande franskt muttrande. Nyckeln, som hade legat klar och redo att användas, var borta. Han blev allt mer blank i ansiktet och hans franska muttrande övergick till ett mer ljudligt engelskt muttrande, som om han ville övertyga oss: ”It was right here a moment ago, I promise.” Nyckeln var och förblev väck.

Nu kanske någon tänker att detta inte borde vara något stort problem. Mister du ett nyckelkort står dig tusende åter. Ja … det borde vara så.

Receptionisten rotade efter nyckeln, fann den inte. Han försökte göra ett nytt nyckelkort, vilket av någon anledning inte gick. Fel på datorn, menade han. Han startade om datorn, medan han rotade bland alla papper igen och försäkrade oss om att nyckeln, även om den var borta nu, så kunde vi känna oss trygga i förvissningen om att den funnits just innan vi anlände. Vi borde således kommit lite tidigare då, antar jag.

Datorn kom igång igen, men krävde lösenord för att logga in, vilket vår ny-på-jobbet-kille naturligtvis inte hade. Han ringde och väckte sin chef, allt blankare i ansiktet, och förklarade problemet. Han fick lösenordet, men troligtvis inte till den här datorn, för den släppte inte in honom. Han blev ombedd att ta rummets traditionella nyckel och öppna med. Han lade på luren, tog nyckeln, gick upp och kom tillbaka och sa att det inte gick att låsa upp. Var han försökt trycka in nyckeln är en gåta, men tydligen inte i låset.

Telefonsamtal nummer två till chefen. Ny På Jobbet allt mer olycklig. Chefen skulle komma och hjälpa till och vi skulle under tiden få Carte Blanche till baren. Vi bad om gin och tonic och fick var sitt glas med dryck utan vare sig is, citron … eller ens tonic skulle det visa sig. Ljummen gin och soda är ingen höjdare klockan ett på natten när man helst vill i säng.

Chefen kom tuffande på en Vespa och styrde upp datorhaveriet, gjorde en ny nyckel, bad om ursäkt och vi blev skickade till rummet. Eller det hade man kunnat önska sig, för nyckeln fungerade ändå inte. Jag åkte ner, förmedlade budskapet att de hade en fin korridor och att vi gärna ville få chansen att även uttala oss om rummet. Ännu en nyckel gjordes och både Chef och Ny På Jobbet följde med upp för att där konstatera att nyckeln inte fungerade. Chefen åkte ner, hämtade de riktiga nycklarna och lyckades på så sätt till slut öppna dörren. Ny På Jobbet noterade noga att Chefen stuckit in nyckeln i nyckelhålet.

Cirka en timma efter vi kommit till hotellet fick vi vårt rum.

Utsikten från vårt rum, då vi väl hade tillgång till det.

Dagen efteråt fick vi bytt vår riktiga nyckel mot ett nytt, fungerande, nyckelkort som vi sedan, med spänning, testade varje dag. Receptionisten Ny På Jobbet såg vi aldrig mer. Troligtvis hade han blivit ny på något annat jobb.

Nu och då, men alltid

Var fan tog semestern vägen? Vi är redan i september. Sista sommarmånaden har passerat och även om augustivädret hängde med ett bra tag in i september så har regn och kyla nu flyttat in som en ovälkommen släkting. Jag har till och med redan hunnit ligga däckad av hosta och feber i en veckas tid, vilket är långt mindre trevligt än man kan tro. Allt är således åter vardag. Ändå är det bara en månad sedan vi återkom från lättjan i Frankrike.

Det sägs att man ska försöka leva i nuet, men hur lätt är egentligen det, med tanke på att nuet är så förbannat kort? Är det verkligen tänkt att jag ska leva mitt liv i något som, krasst sett, inte ens är mätbart? Nuet är nollpunkten mellan sen och då; dess främsta egenskap är att det passerar medan du upplever det … vilket kan kännas en aning stressigt. Samtidigt är livet, det enda man har, inget annat än en räcka minnen av olika nu.

Det är komplicerat det där.

Jag funderar på om det kanske är därför jag började skriva resedagbok, för att åtminstone trycka ner några av dessa minnen på papper, för att kunna plocka fram då minnet fallerar. Återuppleva. Dra nuet skrikande tillbaka från det giriga dået. Så jag skriver ner reseminnena i min anteckningsbok, ett i taget. Tyvärr passerar en resa så fort att det är svårt att säga när ett minne börjar och ett annat slutar. Rätt som det är, är det ingen resa längre.

Låt oss ta vår sista resdag under vår Frankrikeresa som exempel. Var det en avfärd, resa eller hemkomst? Sista dygnet delades upp på frukost i Montpellier, lunch i Paris och en kopp te i soffan hemma i Göteborg som kvällsfika. Några timmar därpå åt vi frukost hemma som vanligt. Sista resdagen var jag hemma. Sista resdagen var jag vid Medelhavet. Och nuet var överallt, hela tiden, utan en tanke på att stanna till för en kall öl. Det fick vi sköta själva.

Men ändå. Sista dagen var välfylld och fin. På ett sätt är det bästa minnet då vi åkte buss till flygplatsen och svängde upp på en ramp från motorvägen. Allt i närheten var geometrisk betong och  motoriserade fordon, men tack vare rampens höjning och det utomordentligt klara vädret såg vi det vi behövde se. In mot Paris där både Eiffeltornet och Sacre Coeur höjde sina disiga siluetter mot horisonten. En ögonblicksbild, snudd på lika schbloniserad som ett av de otaliga motiven från tavlorna på Place du Tertre i Montmarte, men just också därför ett lockrop. En tröst. Ett minne och en spottloska i synen på det passerande nuet.

Så det handlar kanske inte om att en resa tar slut, utan att den ska fortsätta i minnet så att man kommer tillbaka. Men det är ändå märkligt hur snabbt man lägger semestern bakom sig. Paris och Montpellier känns nu mest som en fantasi jag haft. Men en fantastisk fantasi.

Litterära sammanträffanden

Vad är ett litterärt sammanträffande? Exempelvis som när vi sätter oss på tåget i Deauville vid franska atlantkusten och jag öppnar boken jag läser för tillfället (Den store Gatsby) och första meningen jag läser lyder: ”Jag träffade dem en vår i Cannes och senare i Deauville”.

Vi var i Paris under hösten 2012 och strosade oss krokigt fram genom kvarteren och tog en paus på Le Café Rive Droite vid ett torg inte långt från Les Halles. Medan vi satt där och drack rosé tittade vi bland annat på fontänen som står mitt på torget. Vi frågade oss vad det var för fontän och om platsen var speciell. Och när vi gick därifrån glömde vi bort det hela.

I sommar promenerade vi från Notre Dame, mot Les Halles. Dagen var varm och vi ville sätta oss och hinka rosé. Det ena hade i och för sig inte med det andra att göra, eftersom det alltid är tid för att hinka rosé, men så var det. Vi mindes nu torget, så letade vi åter upp det, satte oss igen på Café Rive Droite och drack rosé. Även denna gång kikade vi på fontänen. Samtalet gick ungefär så här:

”Där är ju den där fontänen.”
”Ja, just det. Vad var det med den egentligen?”
”Jaa … det var något speciellt.”
”Ja, just det. Men vad?”
”Minns inte.”
”Inte jag heller. Men något var det.”
”Vi är helt överens.”
”Mer rosé?”
”Ah, en retorisk fråga.”
”Ett påstående.”

Vi firade kanske inga stora triumfer som vittnen till platsen vi befann oss på, men vi hade det trevligt. Vi kunde ju alltid ta reda på mer om fontänen vid ett senare tillfälle. Och så gick vi därifrån och glömde bort det hela, som det brukar bli.

Sedan kom vi till Montpellier vid Rivieran. Jag var på väg att läsa ut min sista bok och planerade att köpa en ny bok i Montpellier. Jag letade upp Le Bookshop på 8 Rue du Bras de Fer och tänkte köpa en fransk författare, men hittade inget jag lockades av. Jag fastnade till slut för en historisk roman av Andrew Miller – Pure – som enligt baksidestexten handlade om en ingenjör som ett par år innan franska revolutionen fick i uppdrag att riva en begravningsplats i Paris. Eftersom det lät som en upplyftande intrig, så köpte jag boken.

En dag senare då jag började läsa boken insåg jag att begravningsplatsen som revs (Les Innocents) numera är Place Joachim-du-Bellay, vid vilken det ligger en restaurang som heter Café Rive Droite. Och fontänen som figurerar i boken, och som nu står mitt på torget, stod tidigare på just den plats där vi satt och drack rosé. Det är ett ganska märkligt sammanträffande.

Så vad kan man dra för slutsats av det här? Ingen aning. Inte mycket antagligen …

eller, den att det är bra att läsa, även skönlitteratur, eftersom böcker, med Voltaires ord, ”tenderar uppenbart skingra okunnigheten, som är civiliserade staters väktare och skyddsmur.”