Vad, hur och vad kostar det? Pyrenéerna.

Just hemkommen från andra året i Pyrenéerna så kan det kanske vara på sin plats att sammanfatta det praktiska. Vi valde att utgå från Barcelona, mest för att det är närmare till bergen från Barcelonas flygplats jämfört med Marseilles. Det är även något billigare i Spanien.

Flyg: Flyg från Göteborg till Barcelona. Vi fick det stora nöjet att mellanlandade i Bryssel och ägande där några timmar åt flygplatsupplevelser. Flyget var billigt (1726 kronor per person), men det gick nog sammantaget cirka 300 kronor på flygplatsen i mat och fika. Om man inte har några problem med dumma flygtider så kan man komma billigare undan, men inte nämnvärt.

Till bergen: Hur tar man sig till parken? Vi hyrde en bil vid flygplatsen, vilket gjorde att vi kunde köra till Vielha på cirka 4,5 timmar med pauser. Det var en VW Polo som drog runt halvlitern per mil. Bilen var tänkt att stå stilla i Vielha, men på grund av ändrade planer – tack vare snön – gjorde vi dagsturer och körde därför mer än planerat. Bensinkostnaden hamnade således på ca 800-850 kronor.

Refugin: Att sova på refugi i Parc Nacional d’Aigüestortes kostar 17 euro/natt och person. Frukost kostar 8 euro till. Dvs 25 euro per person och natt. Refugina är spartanska, med generöst tilltagna ytor av furu och bara halvt uppvärmda. Polett-dusch och WC med iskall sittring finns, och åtminstone på J M Blanc fanns gratis Wi-Fi. Men i gengäld för bristande bekvämlighet får man en sagolik utsikt. Middag serveras på refugit, men man måste säga till i god tid om man vill äta, för de förbereder allt och man äter tillsammans med alla andra refugi-gäster vid en specifik tidpunkt. Så glöm à la carte och att släntra in fashionabelt sent med en draja i handen. Här är maten rustik – på gott och ont – men ordentligt spansk.

Hotell: I år bodde vi inte på refugin. Snön låg tjock längre upp i bergen vilket gjorde det meningslös att sova över på refugina. Därför bodde vi på hotell i dalgångarna Val d’Aran och Vall de Boì. Kostnad från 350 kr/natt (Hotell Urogallo i Vielha) till 760 kr/natt (Hotell Mauberme i Salardú) inklusive frukost. Skicken på hotellen är inte förutsägbara. Det första rummet på Hotell Urogallo (2-stjärnigt) stank av gammal tobaksrök, medan vårt andra rum på samma hotell var fräscht. Hotell Mauberme (3-stjärnigt) var ett fantastiskt fint hotell, med en frukost som tagen ur en alp-fantasi. Hotell L’Aüt i Erill la Vall skulle vara 1-stjärnigt, men jag kan inte för mitt liv begripa vad som var 1-stjärnigt med det. Helt nyrenoverade rum med förstklassigt badrum, billig och god mat (trerätters meny inklusive bröd, vatten och en halvflaska vin per person: 145 kronor), samt frukost.

Vandringen: Det går att påbörja vandringen från ett flertal platser och det finns parkering precis intill ledernas början. Beroende på vilket refugi man tar sikte på så tar det mellan 2-4 timmar att gå från bilen till ett första refugi, och det är ganska enkel vandring, om än uppför. I år utgick vi från Vielha, Salardú och Erill la Vall och i fjol från Espot.

Tältning uppmuntras inte. I själva nationalparken är det förbjudet, medan man lär få tälta i naturen någon natt innan man kommer in i nationalparken. Men eftersom de fantastiska vyerna ligger ohjälpligt långt in i nationalparken så valde vi bort tält på våra vandringar.

Lederna är markerade, men emellanåt får man söka lite efter markeringarna för att komma rätt. I år var ett par bäckar väl strida och vi fick leta efter platser där vi kunde hoppa över, men det var inga större problem. Emellanåt kan även leden gå genom klippterräng, vilket gör vandringen lite jobbigare, men oftast är det lättvandrat.

Karta över parken går att köpa lite varstans. Där det finns en sportaffär så finns även kartor. När det gäller den mat som vi själva tillagade så måste man komma ihåg att man inte får flyga med gasflaskor. Det var dock heller inga problem att finna gas till Trangiaköket i sportaffärer, både i år och i fjol.

Temperaturen i bergen kan variera. Vi har haft tur med vädret båda åren med sol alla dagar. Dock var temperaturen i fjol på under 10 grader och i år uppåt 20 vid refugina. Däremot kändes det aldrig kallt i fjol, men kanske något varmt i år.

Ditt & datt:

  1. Solen biter i bergen, solkyddsmedel och huvudbonad är därför bra.
  2. Länge tyckte jag att stavar var fåniga, men de är faktiskt inte så dumma. Andréas hade stavar, jag hade det inte, men hade gärna stulit Andréas stavar emellanåt.
  3. Högsäsongen börjar någon vecka efter midsommar och då lär det vara mycket folk på lederna. Vi har varit där 11-18 juni två år i rad, alltså innan säsong, och då är det betydligt lugnare. Snön som hindrade oss något i år var dessutom exceptionell. Ingen spanjor vi pratade med hade varit med om så mycket och sen snö som i år. Förra året fanns ingen snö alls vid samma tidpunkt.
  4. Tro inte att alla ska åt ditt håll. Vi följde efter fyra vandrare uppåt då vi skulle till Ventosa i Calvell, i tron att de skulle dit. Till slut vände sig en kvinna i sällskapet om och menade (lite väl nervöst kan jag tycka) att vi inte skulle följa efter dem längre, eftersom de skulle ha picknick vid sjön och vi var inte välkomna. Så håll koll på leden.

Kostnad:  Detta år hamnade kostnaden på cirka 6650 kronor per person. Men då blev det cirka 600 kronor dyrare på grund av att vi sov på hotell i dalarna och gjorde dagsturer. Vi åt dessutom, på grund av detta, något dyrare mat. Vi stannade också två nätter i Barcelona på vägen tillbaka. Så om vi kunnat vandra som planerat, det vill säga från refugi till refugi, och inte stannat i Barcelona så hade kostnaden hamnat på runt 5000 kronor per person.

Per person:
Flyg: 1726 SEK
Hotell: 1950
Bil: 450 SEK
Bensin: Cirka 425 SEK
Mat: Cirka 2100 SEK
Totalt per person, cirka 6650 kronor

Lite länkar:
Carros de focs officiella sida: Carros de foc

Mina tidigare blogginlägg
In i kulissen – Pyrenéerna 2012 
Fel väg i Pyrenéerna, del 1 – Pyrenéerna 2012
Fel väg i Pyrenéerna, del 2 – Pyrenéerna 2012 

7 timmar vy

Tillbaka på hotellet efter 7 timmars vandring upp till refugi Ventosa i Calvell och tillbaka.

20130615-190249.jpg

Vi satt en stund och drack var sin Estrella, tittade på vyerna och på sjön långt nedanför.

20130615-190413.jpg

Snö smälter i en rasande takt, men det är ännu för mycket för att ta sig runt uppe bland topparna utan snöskor. Därför tillbaka till dalen. Imorgon blir det en liknande dagstur till refugi Colomina.

Ovan och under ytan – Maldiverna 2010

Sommarvärmen lockar fram minnen. Minnen av en veckas koncentrerad inaktivitet på Kuredu, Maldiverna. Inaktivitet är kanske fel ord, för naturligtvis var vi aktiva, men vi var aktiva med att ta det så lugnt det bara gick. Andra dagen liknade den första, den tredje den andra, och så vidare.

Och det vi gjorde var att vakna till vågbruset, ta oss ett morgondopp direkt från vår egen badbrygga, släntra bort till frukosten och släntra tillbaka till rummet för att byta om för stranden. Sedan följde en rad släntrande aktiviteter i form av slänter till södra stranden; snabb, tiometers, brännande slänter till vattnet; lojt släntrande bort till baren; några svalkande minuter i poolen; småhungrigt släntrande till rummet för att byta om för lunch; lunch, slänter, rum, bad från vår badbrygga; dusch, slänter bort till restaurangen, middag under stjärnhimmel intill mera vågbrus … och så när kvällen blev natt gjorde vi vin-kurvor i sanden då vi släntrade tillbaka till rummet.

I mina ögon: inaktivitet reducerad till perfektion.

Men mitt i all inaktivitet fanns desto mer aktivitet under ytan. Det jag började med första dagen, då jag gick nerför vår badstege, var att snudd på trampa en rocka på runt 70 centimeter i diameter. Det simmande småhajar, inte större än några decimeter, på det grunda vattnet intill stranden. De var alltid så rädda för mig att jag aldrig lyckades snorkla ikapp dem. Ett otal triggerfish betade på botten och de tillät att man simmade nära dem –  det var först efter halva tiden på Kuredu som vi fick reda på att dessa färggranna stora fiskar hade käkar som kunde bita av ett finger. Papegojfiskar, butterfly fish, angelfish, stripe snapper fanns också i vattnet … vi kollade upp namnen efteråt, för som vi sa då vi just sett dem: ”Såg du den prickiga fisken, eller den feta fula jäkeln?”

Naturligtvis fanns där också stora stim med småfisk i alla olika färger man kunde önska sig. Och ville man se riktigt stora fiskar så kunde man det med. Näst sista dagen snorklade jag ut från vår badbrygga. Cirka femtio meter ut såg jag plötsligt en skugga glida fram i vattnet och en Napoleonfisk på nära 1,5 meter i längd simmade förbi framför mig. Jag skulle vilja säga att det var ”ganska coolt och jag följde efter den en bit”. Men … att möta en Napoleonfisk när jag tidigare bara mött småfirrar som triggerfish (bara halvmetern långa) var … en tillnyktrande upplevelse. Jag simmade tillbaka till rummet med en blandning av uppspelt förundran och skräck dunkande i bröstet.

Men bäst av allt var att jag varje dag såg havsköldpaddor i vattnet kring Kuredu. Och det är dessa som jag kanske minns bäst från all snorkling. Sista dagen, sista badet, gick jag i vattnet med hoppet om att få se dem ännu en gång innan vi åkte från ön, men de var frånvarande. Jag gav upp och hade just vänt in mot stranden då den till slut kom simmande.

Havssköldpaddans fenor rör sig som vingar i vattnet; långsamma slag genom ett hav som är så klart att det ser ut som den flyger genom luften. Jag följde efter på 15 meters avstånd, simmade med den en stund och tog motvilligt farväl av den då den nådde sandvidderna en bit ut. Den simmade vidare genom det soldränkta vattnet med vit sand under sig och glitter som himmel.