Café 1865 – London 2013

En del gånger vill jag bara sätta mig i ett hörn med ansiktet begravt i händerna. Inte så mycket på grund av misströstan eller dylikt, utan mer för att slippa se eländet. Speciellt om det är ett påkostat elände som struntar i historien.

Låt mig ta ett exempel från min Londonresa nu i april. Efter flitigt shoppande av böcker så tänkte jag ta en paus på något litteratur-relaterat ställe. Café Royal dök upp i mitt huvud. Café Royal var en legendarisk restaurang och café från förra sekelskiftet och en bra bit in i 1900-talet, och besöktes av bland andra Oscar Wilde, Virginia Woolf, Noel Coward, George Bernard Shaw och herre gud varför inte slänga in Winston Churchill och Brigitte Bardot som grädde på moset. Hängde man på Café Royal var man någon, och var man någon så hängde man på Café Royal … lite av en självuppfyllande profetia det där. William Orpen (irländsk konstnär) har skildrat stället.

Men med tiden förvandlas även det mest prestigefyllda via patina till passé. Café Royal stängde därför för renovering 2008 och renoverades grundligt till modern lyx. Och det var hit till nya Café 1865 (helt nyöppnat sedan några månader) på Café Royal som jag ville gå för att frottera mig med historiens litterära vingslag.

Men varför tänkte inte inredaren lite till? På var han var och vad han gjorde och med vad? Fan vet. Inredningen på Café 1865 är tyvärr inget annat än en parodi på exklusivitet, med gult marmorgolv som matchas av gula marmorbord som i sin tur balanseras av gul marmor-bardisk och alltsammans hålls samman av gula marmorväggar. Jag hade förväntat mig brittiskt fin de siècle-elegans och möttes istället av italiensk 80-talsanstalt för trendmissbrukare. Förskrämd tog jag en bild i smyg.

Bilden gör inte platsen rättvisa, för caféet ser här nästan sansat ut, men det var som att befinna sig inuti en narcissistisk tvålkopp. Det var kalt och kallt och väldigt, väldigt gult. Det bästa med caféet var fönstrena, som var genomskinliga. Jag drack i alla fall en cappuccino. Den kostade 4 pund. När notan kom hade ytterligare 50 pence lagts på i serviceavgift, vilket gör närmare 50 kronor för en kopp. Vilket hade varit okej om lokalen gett ett lite mer elegant intryck. Och det hade varit ännu mer okej om cappuccinon varit god. Nu smakade den i stort sett bara varm, skummad mjölk.

Alltså, jag har inget emot moderniserad lyx, tvärtom, men om man ger sig på något med ett historiskt kapital så måste man ta hänsyn till det. Det är som att byta ut midsommarsill och snaps mot sushi och piña colada. Det funkar inte. Inte på något plan. Nej! I rättvisans namn så får jag väl säga att om man tittar på bilder av övriga delar av Café Royal (hotell och restauranger) så är det inte lika illa … men Café 1865 är illa nog. Man vill väldigt gärna slippa se eländet.

Om brittisk cuisine, eller konsten att servera ärtor

Jag har alltid tyckt att en frukost inte kan vara misslyckad om den innehåller croissanter. För man kan inte misslyckas med croissanter … eller det kan man säkert, men hotell brukar få sina croissanter levererade från ett bageri, så hotellcroissanter brukar vara habila bakverk.

Sedan åt jag frukost på Park International Hotel i London och fick det bevisat för mig att om ett hotell ska lyckas gå fel med sina frukostcroissanter, så ska det vara ett brittiskt hotell. Hur gör de för att klara detta? De tar gårdagens croissanter och mikrar dem i tio minuter så att de obevekligt förvandlas till någon slags oätlig fossil. Säga vad man vill om en croissant, men den ska inte ge ifrån sig ett träaktigt ljud då man knackar den mot bordet eller spräcka fatet då man uppgivet slänger den ifrån sig. Så jag satt där med min arma croissant och skrek inombords: Varför? Varför gör det så mot en stackars croissant?!

Britter och mat är tyvärr en sorglig följetong. Ta bara den självmotsägande ironin att britterna var så förtjusta i den kryddiga indiska maten att de adopterade den till England, men utan att fatta den gastronomiska vinken. Det vill säga att mat tenderar att smaka mer om den kryddas. Nej då, brittiska kockar tycks hysa en panisk rädsla för allt vad salt och peppar och resten av Santa Maria-hyllan erbjuder. De enda kryddor som vanligtvis existerar i det brittiska köket är vatten, fett och kockens andedräkt.

När vi var i London hösten 2011 åt vi mat på Bumpkins, en restaurang som specialiserat sig på brittisk cuisine. Deras motto är: ”it’s all about authentic, seasonal British food”. Vilket borde ha varit en varningssignal. Orädd beställde jag in en rätt med det något illavarslande namnet ”Cow pie”. Kopaj … ett ord som jag som tioåring brukade kalla något helt annat. Hur som helst så kom maten in och visade sig vara fjärran från de pajer jag känner till. Pajen var i själva verket en mindre järngryta som var täckt av ett pajlock, och Cowpie:en i sig bestod av kött kokt i kranvatten, samt berikat med stort tuggmotstånd. Några kryddor var det inte tal om. Jag fann mig själv sitta och tänka: Varför? Varför utsätter de en stackars ko att bli cowpie?!

Denna gång var vi på The Cadogan Arms, en gastropub, det vill säga en pub som satsar på lite mer exklusiv mat jämfört med en traditionell pub. Mia beställde en gryta med musslor och jag beställde en kvarts kanin. Och saken är den att det egentligen smakade ganska gott, men på samma sätt som en viskning kan vara ljud. För problemet med viskningar är att man ofta får anstränga sig för att höra. Så där satt vi och kisade med våra smaklökar för att känna av smaken som fanns där någonstans i bakgrunden som en skräckslagen kammarjungfru, redo att fly om vi gjorde en häftig rörelse med gaffeln. Så The Cadogan Arms kan rekommenderas, men vrid upp känsligheten i era smaklökar innan ni går dit. Puben var för övrigt kul inredd med en flock djurhuvuden på väggen – kul för besökaren alltså, inte lika kul för djuren –  inklusive ett bisonhuvud och troligtvis framhalvan av min kanin.

Väggar fyllda av djur som dött i gastronomins tjänst. Men jag undrar lite över vilken rätt som fjärilarna på ena väggen ingått i.

En annan egendomlighet med det brittiska köket är att ärtor serveras till allting. Och det finns inte en chans att komma från dem. Man kan försöka, genom att till exempel beställa råbiff, i tron att man aldrig får ärtor till råbiff. Men där bedrar man sig, ty britterna finner en väg. Jag är helt övertygad om att den ursprungliga betydelsen till ”brittisk cuisine” är: ”Saker man kan äta till ärtor”. Gastronomisk tourettes är vad jag kallar det, ett sjukligt tvång att konstant servera ärtor till allt. Det hela är hur som helst mycket egendomligt, för det är ju inte direkt så att ärtor passar till något om man inte döljer dem i kryddor … vilka britterna som sagt skyr. En gång bad jag att få en rätt utan ärtor och fick en iskall blick från servitören, som om han vill säga: ”Don’t be obscene, sir!” När jag åt min sista fish and chips för denna Londonresa tilläts jag emellertid att göra ett val mellan ”mashy peas” eller ”peas”. Eftersom ”mashy peas” skulle innebära att kocken skulle göra något med ärtorna så tog jag det säkra före det osäkra och beställde hela ärtor. De smakade blött gräs.

Så, tillbaka till min stackars mikrade croissant. I ren desperation över att berövas min frukostcroissant kallade jag till mig servitrisen.
”Excuse me, do you have any other croissants? Freshly baked?”
”But these are. They are warm, aren’t they?”
”They have been microwaved. That is not the same thing.”
”Isn’t it?”
”No. I can’t eat this.”
Hon tittade på min croissant, som låg dystert på sitt spruckna fat, och ett ljus tyckes gå upp för henne.
”I see your point, sir. I’ll get you some mashy peas to go with it. Won’t that be delicious.”

Men fish and chips kan de göra.

 

——————————-

Vadå alternativa weekend-städer (SvD)? London funkar alltid! Eller som författaren Samuel Johnson sa: ”Why, Sir, you find no man, at all intellectual, who is willing to leave London. No, Sir, when a man is tired of London, he is tired of life; for there is in London all that life can afford.”

Why no wi-fi?

Hotellfoajen är klassiskt sober, minus lite finpolish, men helt okej. Det är också här som Park International Hotel London har sin fria wi-fi.

”If you want wi-fi in your room, We charge.”

Hotellen sliter verkligen för att göra kunderna nöjda. Nåja, det är ju kul i foajén också. Istället för att slösurfa och titta på TV så kan jag slösurfa och titta på en byrå.

20130414-192640.jpg

Lång dags flyg mot fnatt

Tre timmar försenat lyfter planet mot Köpenhamn från Phukets flygplats. Jag har en bok i handbagaget och i underhållningssystemet i min TV-skärm finns musik och film. Och så har jag tänkt att sova. 12 timmar på flyget borde gå på ett kick.

En bit in i flygningen är luften i kabinen förbrukad. Ögonen svider och jag börjar få svårt att identifiera var skinkorna slutar och sitsen börjar. Men jag har tittat på en film, nickat till en stund och läst, så flygningen borde i stort sett vara över enligt min ”gå på ett kick”-teori. Jag tittar på informationssidan i min TV-skärm för att se hur långt det är kvar.

Har vi bara flugit i två timmar och tre kvart? Är det möjligt? Kroppen väser plågat att den suttit i sin krampaktiga position i en evighet. Vi måste ha kommit längre! Jag knackar på skärmen, som om den vore en barometer som behövde lite handpåläggning för att visa rätt, men hoppet om att siffrorna ska fladdra till och plötsligt tala om att det endast är en halvtimma kvar till landning grusas. Skärmen ihärdar med sina 9 timmar. Herre gud!

Den här skärmen utövar efter ett tag en nära på hypnotisk effekt. Kliniska vågor av information väller fram; om tid och hastighet, om hur kallt det är utanför, om hur kallt det är i Farenheit, och allt toppas av en grovhuggen kartbild som zoomar närmare, närmare, närmare in mot jorden för att visa var flygplanet just nu befinner sig. Sedan börjar allt igen. Men trots att det inte hunnit bli nämnvärda förändringar så sitter man där och stirrar, för att eventuellt kunna se landningen närma sig. För problemet är att en mil upp i luften, sittande i mittsektionen av planet, så är man fast i någon slags limbo där tiden står still. Allt är ett entonigt brummande. Tittar man ut över passagerarhavet ser man överallt samma halva dussinet filmer som visas, olika långt gångna. Och när en film är slut startar den på en annan skärm en stolsrad bort. Emellanåt serveras något, men det som serveras ser ut som något som redan serverats tidigare. Allting är en déjà vu-upplevelse. Jag hade inte blivit förvånad om det visade sig att vi efter 12 timmar fortfarande stod vid gaten på flygplatsen i Phuket.

Det enda som antyder att någon tid förflutit är den där infoskärmen, så därför klamrar man sig fast vid den. Ju längre flygningen varar, desto färre passagerare ser på filmer och fler sitter och stirrar på infoskärmen. En timma innan landning sitter halva planet som bleka, trängtande zombier, med blicken på skärmen för att få det bekräftat att: ”Jo, se, vi har flugit ytterligare 5 kilometer, och se på fan, det är nu minus 50 utanför, 3 grader varmare än för en minut sedan, medvind! Jo, jag tackar.” Kraven efter avancerade nöjen på flyget krymper avsevärt med den ökande apatin.

Jag tittar ännu en gång på skärmen. Vi har tydligen passerat rakt över Bhubaneshwar utan att jag visste om det. Tänka sig. Visserligen visste jag inte att Bhubaneshwar existerade innan, men trots det och trots att jag inte vet något om Bhubaneshwar så känner jag direkt en het önskan om att resa dit. Det är något med alla dessa fjärran platser med främmande namn som lockar mig. Ju fler omotiverade konsonanter ett ortsnamn har desto bättre. Stava Jönköping som Jhoenchowphing så sätter jag mig i bilen på studs och åker dit. Så Bhubaneshwar känns definitivt som en välkomnande hamn. Dessutom, om det var Bhubaneshwar jag var på väg till så skulle jag vara framme nu. Ljuvligt!

Så det var fem minuter till. Var är vi nu? Ah … fortfarande över Indien. Hur lång tid är det kvar? Fortfarande 9 timmar. Fint. Trevligt. Indien är stort. När jag flög från Singapore för några år sedan passerade jag också över Indien, men mitt i natten. New Delhi bredde ut sig som en strandad galax en mil under oss. Det var vackert, men ingav även en tröstlös känsla av att vara på väg genom rymden, mot okänt mål, under okänd lång tid. ”To boldly go where no one has gone before” … det var visst Amsterdam i det fallet. Nu sitter jag som sagt i mittsektionen och ser ingenting.

Fyra timmar in i flygningen börjar nacken att kännas klibbig. Fötterna är ett par nummer större, stolsitsen har nu helt smält samman med skinkorna och knäna tycks ha bytt plats med vristerna. Nåja, dags för en av de obligatoriska promenaderna till toaletten. Inte för att jag behöver det, men det är det enda andra nöjet, förutom underhållningssystemet, som finns ombord. Så jag sjasar iväg Mia från hennes plats för att komma ut, kravlar med visst besvär upp ur min egen stol, som mycket motvilligt släpper iväg mig.

Väl inne på toaletten så motarbetas alla rörelser av storleken på rummet. Man kan stå rakt och sitta ner. Och så kan man ganska enkelt vrida sig runt 360 grader på stället … men det är ett nöje som snabbt förlorar sin charm. Tyvärr är det det enda man kan göra. Hur folk lyckas ha sex inne på en flygplanstoalett är ett mysterium för mig. Man kan knappt röra sig därinne när man är själv, så om två personer ska in och dessutom ägna sig åt något … alltså, jag fattar inte? Antagligen näckar de och ställer sig i position redan utanför toaletten, för att sedan hasa in, tätt ihop och … ja, och sedan får de väl hoppas på luftgropar för att få ut något av det hela.

Innan jag går tillbaka till min plats stannar jag vid utrymmet intill nödutgången och umgås med några vällustiga tvångstankar av Hur-skulle-det-vara-om-jag-öppnade-och kastade-mig-ut-typen. Detta är kanske inte så mycket ett nöje som en naturlig bieffekt av att sitta fast i ekonomiklass i fyra timmars tid med åtta timmar kvar. Alla förändringar börjar ses som positiva. Jag slår bort tankarna och gör några knäböjningar, sträcker på mig, försöker ingjuta någon typ av mänskligt liv i kroppen igen. Det känns för ett ögonblick lite bättre, men den känslan har försvunnit lagom tills jag återkommit till min plats.

Ytterligare en timma passerar innan tillvaron plötsligt blir ljusare. Högtalaranläggningen ljuder och besättningen talar om att det är dags för mat. Jag är hungrig och detta är ett avbrott i enformigheten, så jag blir nästan lika uppspelt som korna på landet då det vankas kraftfoder. ”Mat, äntligen, nu är det maaat,” vill jag råma ut. Jag är inte ensam, eller för att parafrasera Churchill: Aldrig förr har så många blivit så glada för så lite mat. Speciellt med tanke på att alla vet vad det är för typ av mat: flygplansmat.

Maten ser effektiv ut, tänker jag då flygvärdinnan med ett vänligt leende överräcker minibrickan. Gastronomen i mig protesterar högljutt och menar att ”effektiv” är det sista man man vill att mat ska se ut som. Brickan är en välpaketerad servis i skinande aluminium, ett 15-bitarspussel av okryddad näring. Trots att maten, efter extra salt och peppar, smakar helt okej för att vara flygplansmat, så är portionen för liten för att mätta. Det gör inte så mycket, för efter en blick på vad som återstår på brickan släcks aptiten … effektivt.

 

Vid det här laget börjar jag bli obehagligt medveten om allt omkring mig. Planet tycks krympa. Min vänsteraxel pressas mot min stolsgranne, vilket den i och för sig gjort sedan start, men … är den inte ännu närmare nu? Jag drar mig åt höger för att slippa kontakten, men sedan slår mig tanken att min stolsgranne kanske märker detta och känner sig kränkt (det är ju så lätt hänt nuförtiden), så jag ångrar mig och lutar mig åt vänster istället, så att jag nu verkligen trycker mig mot mannen. Han vrider sitt huvud åt mitt håll. Tittar rödögd på mig och nickar en hälsning … eller är det ett hot? Jag nickar tillbaka … ser han inte lite kränkt ut? Och en gnutta psykopatiskt? Har jag kränkt en psykopat en mil upp i luften med bara en såskladdig plastgaffel att försvara mig med? Jag borde kanske fly in på toaletten och snurra runt 360 grader på stället …

Fantasin skenar iväg.
Tiden gör det inte. 7 timmar kvar.
Var är vi nu? Ah … fortfarande över Indien. Okej, fint, nice.

 

Jag vet att det är makabert, men: Tack Vesuvius – Pompeji 2011

2011 reste vi till Pompeji och jag glömde att ta med kameran. Det var kanske lika bra det, för hur förevigar man Pompeji bättre än vad Vesuvius redan gjort? Det var detta jag försökte intala mig själv sittande på planet på väg till Neapel, allt medan jag mentalt sparkade mig själv för att jag glömt kameran. Än mer irriterande var det att jag just köpt en ny kamera, men nu fick nöja mig med kameran i mobilen, vilken håller en standard som endast är 3 megapixlar från att behöva rita av motivet för hand. Det är som att bli förpassad 10 år tillbaka i tiden. Fast det är klart … eftersom jag skulle förpassa mig själv 2000 år tillbaka i tiden så var 10 år inte så mycket att gnälla över. Huvudsaken var att jag var på plats.

Från Neapel till Pompeji tar man sig enklast med tåg, som stannar på kort promenadavstånd från entrén. Därefter ligger cirka 66 hektar ruiner för ens fötter – eller ungefär lika stort som området innanför vallgraven i Göteborg. Pompeji är alltså stort, mycket större än vad man kan ana innan, vilket antagligen beror på att man lurar sig själv. Andra ruiner är oftast begränsade till ett hus, en bro, några grunder. Men Pompeji är precis vad det är: en hel stad som plötsligt begravdes i nästan 2000 år.

Det första intrycket jag fick var att det var svårt att fatta hur intakt staden är.  Än mer förunderligt blir det när man betänker att 2000-åriga byggnadsrester i Sverige består av ett tunt kollager i jorden.   En svensk arkeolog kan således finna en sotfläck i marken och drar därefter slutsatsen att här stått en fäbod eller ett baktråg … eller så har kanske en grävling självantänt någon gång under bronsåldern. En Pompejiansk arkeolog gräver lite, finner ett hus och kan snabbat konstatera att här bodde Holconius Rufus med familj, eftersom han står med i Pompejis adressregister.

Trots, eller kanske på grund av, hur bevarat allt är så blir staden ogripbar. Det är lätt att föreställa sig livet där – och svårt av samma anledning – allt är mycket bevarat, allt finns, bageri, handel, bad, teater, men allt är 2000-årigt. Det blir därför lätt att se staden, se hur livet där kunde ha tett sig, men samtidigt är staden så bevarad att det är svårt att fatta att den är 2000 år gammal.

Denna bjärta kontrast känner jag av hela tiden då vi tar oss fram på gator och genom hus. Jag går genom bageriet, ser kvarnstenarna, imponeras av ugnarna, kikar in förråden. Jag sluter ögonen och kan omedelbart se bageriet i full aktivitet för mitt inre, så levande, så närvarande att jag förväntar mig att se bagaren själv då jag öppnar ögonen, men finner istället att jag står öga mot öga med 20 ryska gasmiljonärer med familjer, flockandes runt en högljudd guide.

Ett av Pompejis många huvudnummer är bordellen. Den är lätt att missa om man förväntar sig en byggnad som gjord för att kunna medverka i en tjugotals-film av Cecil B. DeMille. Byggnaden är liten och påminner mer om ett vilohem för små avlägsna släktingar som man inte tycker så mycket om, eller möjligtvis ett kruklager. Det enda som kunde antyda någon form av otukt var en handfull diffusa väggmålningar i vilka avklädda människor gjorde osedliga saker med varandra, med stilistisk koncentration. Till skillnad från bageriet var det svårt att utifrån ruinerna föreställa sig aktiviteterna här, speciellt med tanke på att det är hit alla vallfärdar och man trängs med japanska kameraturister, super-size amerikaner och tyska bröllopspar, som alla fotograferar* och fnissar om vartannat.

Men oavsett om det handlar om bageri, teater eller bordell så är det historiskt underbart att allt är så bevarat. Jag blir nästan pojkaktigt storögd och går omkring och tittar och lyssnar på min audioguide. Den sista byggnaden jag går in i är amfiteatern, byggd 80 f.Kr och den ser i stort sett nybyggd ut. Otroligt, tänker jag för hundrade gången. På väg ut från staden vet jag att detta är ännu en plats som jag gärna besöker igen, speciellt med tanke på att hela staden fortfarande inte är helt utgrävd. Otroligt.

Som en avslutande reflektion över människans oförmåga att anpassa arkitekturen efter platsen, så kan jag nämna restaurangen. Halvvägs genom vår promenad genom Pompeji tog vi en paus för att äta och dricka. Mitt i området finns en restaurang, som gjord för att man ska få sig en chock av samma magnitud som Pompejiborna fick år 79 e.Kr. Bland välbevarade antika ruiner, som triggar ens historiska fantasi till max, har man slagit upp en bufférestaurang som får närmaste McDonalds att kännas både sofistikerad och sober. Plastmöbler, smaklös mat (hur man nu lyckas med detta i Italien är en gåta), trångt, med en atmosfär som får själen att kännas lika kall, soggig och befläckad som de pommes frites restaurangen säljer till överpris. Vi stannade inte längre än nödvändigt och gick sedan åter ut i den betydligt fräschare ruin-miljön. Och vi frågade oss: Varför? Varför denna vidrighet till restaurang på en av de mest fascinerade platserna i Italien?

——–
* Jag fotograferade inte. Jag hade som sagt bara min mobilkamera och det var för mörkt där inne. Men för den som vill se snusket på väggarna kan bildgoogla med orden: brothel pompeii. Och det är lugnt, man riskerar inget modernt snusk, bara gamla väggmålningar och någon enstaka Pompeji-turist som poserar påklätt och glatt på en stenbädd (vad det nu är tänkt att betyda).