Om turism och Mona Lisas hemlighet – Paris 2012

Att vara turist är många gånger det samma som att bocka av klyschor. Åk till London och se Towern. Res till Indien och besök Taj Mahal. Ta dig en tur till Australien och få en bumerang i bakhuvudet. Det låter kanske som en fantasilös inställning, men hur kan man någonsin resa till en plats som inte halva mänskligheten redan varit på? Vill man vara den ende i bekantskapskretsen som gjort en riktigt originell resa så kommer det inte handla om London eller Barcelona. Snarare om en fårklippningsresa till Orkney-öarna, gruvsafari i Sydamerika eller varför inte en långweekend till Krasnoyarsk för att gjuta aluminium-babushkor. Nu ska jag i och för sig inte raljera över Krasnoyarsk. Deras hydroelektriska kraftstation lär vara något i hästväg.

Min poäng är att det inte finns något föraktligt i att vara ”turist”. När allt kommer kring så är det faktiskt just detta man är. Ordet turist betyder dessutom ”lustresande”, så om något så borde man hänge sig åt turismen, åt lustresandet, för vem vill att resan ska vara ett vardagligt slit? Det är väl det man har förvärvsarbete till för?

Tyvärr finns det en slags snobbism hos många resenärer, människor som hellre försummar att se något av resmålet än att riskera att bli sedd på en färgglad sightseeing-buss. Vad de än gör så ska de inte göra något som kan anses vara turistigt. ”Besöka Colosseum? Jag!? Nej, vet du vad!” Det är en något hycklande attityd eftersom den är falsk; den som reser till Rom och inte besöker Colosseum gör oftast detta bara för att de redan besökt Colosseum tidigare. Eller för att deras intellektuella nyfikenhet är i nivå med en packad bisamråttas.

Problemet med snobbismen är att om man inte vill vara turistig som turist så missar man en mängd upplevelser. Det är dessutom ett problem som växer i relation till resmålets attraktionskraft. För hur ska man undvika att göra något turistig i en stad som lockat turister i tusen år?
”Såg du något av allt kul i Paris när du var där?”
”Verkligen inte. Så turistig är jag inte. Jag satt på hotellrummet och kopplade samman mina födelsemärken med en märkpenna.”
”Tänk, det vet jag många som gör.”
”Fan också!”

Så … jag och Mia var alltså i Paris i höstas och gick då på Louvren, för att bland annat se Mona Lisa.

Det var skyltat till Mona Lisa, men skyltarna var överflödiga, för alla ville se henne. Så det var bara att följa med folkströmmen från entrén för att man skulle finna Mona Lisas sal. Salen var fylld med något hundratal människor och det hade varit lätt att tro att de väntade på exempelvis Lady Gaga (som också var i Paris samtidigt med oss … alltså, inte för vår skull, hon skulle visst sjunga några låtar eller nått). Men tanken på Gaga är inte helt långsökt, för det blev tydligt att Mona Lisa var en superstjärna och besökarna förvandlades till medborgarpaparazzi med uppsträckta kameror och vassa armbågar. Det enda som saknades var några svimningar och ett par kastade underkläder mot Mona Lisas monter.

Naturligtvis tog jag en foto av henne. För att visa att även jag har varit och tittat på Mona Lisa. Jag har länge hört och läst att tavlan är mindre än man tror, vilket har gjort att jag förminskat tavlan för min inre bild, så när jag väl stod framför den så var den i själva verket större än jag förväntade mig. Men hon var i alla fall sig lik från alla reproduktioner, så det kändes bra. När jag åter sänkte kameran såg jag mig själv skymta i Mona Lisas leende, i spegelbilden i skyddsglaset runt tavlan.

Jag tittade runt omkring mig, på folkhavet. De flesta var troligtvis lika okunniga som jag om varför just denna tavla räknas som det mest uppskattade genom tiderna. Men något konstverk måste ju vara främst och det har fallit på Mona Lisas lott att vara det. Det blir en lika enkel som absurd ekvation: vi vill alla se henne för att hon är främst, men det är just för att alla vill se henne som hon är främst. Därför säger folkmassans spegling i Mona Lisas skyddsglas mer om konstverkets dragningskraft än Da Vincis hantverk i sig. Det är kanske det som är hennes hemlighet, Mona Lisas.

Konsten att dissa sig själv

Inget om resor, men ändå …

Språkrådet har på sin nyordslista lagt till ”Ogooglebar” med definitionen ”som inte går att hitta på webben med en sökmotor”. Detta har fått Google att gå i taket. Inte, som man kanske kan tro, för att man använt ordet Google utan för att man tycker att det tydligt ska framgå att man menar ”just sökmotorn Google”.

Låt oss ta det igen. Vi har ett ord som betyder att man inte kan söka upp detta ord på webben. Sedan har vi ett företag som verkligen vill understryka att det är just deras söktjänst, och ingen annan, som står för den misslyckade sökningen.

Förlåt, Google, att jag säger det … men är ni helt dumma i huvudet? Uppenbarligen, så låt oss gå med på ert krav. Mitt råd till Språkrådet blir därför att ändra definitionen till ”som inte går att hitta på webben med Google, men som kan hittas med hjälp av andra sökmotorer.”

Det ska till en bra korkad affärsjätte för att använda sina dyra jurister för att framhålla det egna varumärkets brister i förhållande till andra.

Läs mer på SvD och här..

Tre timmar över Alperna – Chamonix 2012

Det måste ha varit alpluften som gjorde oss så sällsamt snabba. Eller var utsikten ovanligt inspirerande, eller var det ölen i slutet av leden som lockade? Något var det i alla fall, men jag går händelserna i förväg, för vi började i kabinbanan.

Sista biten upp till Plan de l’Aiguille färdades vi genom moln. Utsikten var ömsom vidsträckt, ömsom helt vit. Emellanåt tycktes kabinbanans kablar inte vara fästa i något annat än ett molnigt töcken. Min hjärna visste att det inte var någon fara, men magen fladdrade ändå till av illusionen att hänga fritt i molnen.

Strax innan vi anlände till avstigningen 2354 meter över havet, bröt vi åter fram ur molndimmorna; en ridå som drogs från och uppvisade himmel, taggiga horisonter och grön dalgång. Plan de l’Aiguille ligger halvvägs upp till bergstoppen Aiguille du Midi (Middagsnålen). Om man vill ta sig en kortare vandring och ändå få full utdelning när det gäller Alplandskap så är leden mellan Plan de l’Aiguille  och Montenvers perfekt. Det är en tur som enligt skyltarna ska ta 2 timmar och 15 minuter, vilket nog stämmer med tanke på att det tog oss drygt 3 timmar inklusive ett par pauser.

Uppe vid Plan de l’Aiguille ligger ett litet kafé, så vi passade på att ta oss en kopp kaffe samtidigt som vi hänfördes av utsikten. Kontrasten mellan andra rangens automatkaffe ur plastkopp och första rangens vyer var påfallande drömlik. 1500 meter upp hade vi  Aiguille du Midi, men kanske framför allt kabinbanan upp dit. En och en halv kilometer, nästan lodrät upp, på en lina var enda fästpunkter är starten och ändhållplatsen. Att se på hur kabinbanan försvinner till en liten röd punkt mot en massiv bergsvägg var lätt svindlande. Har man aldrig känt sig liten tidigare så lär man göra det här.

Kalla vindar drog fram över serveringen med jämna mellanrum, så när koppen var tömd fanns inte längre någon anledning att dröja. Efter bara ett par minuters vandring kom vi till ett vägskäl där leden delade sig och vi stod och tvekade en stund utan någon hjälpande skylt i sikte. Att som poeten Robert Frost ta den stig som var ”least travel by” kändes inte som ett alternativ. Dels var båda stigarna lika slitna, dels tror jag inte att Robert Frost riskerade att störta handlöst ner i en ravin om han valde fel väg – eller så är det precis det som den dikten handlar om.

I detta ögonblick kom en grupp svenskar ikapp, en grupp som var löst sammansatt av ett par olika familjer samt ett par ströbarn som de uppenbarligen funnit någonstans i en klippskreva. Vi frågade om de visste vilken av de två stigarna som ledde till Montenvers. Ett av ströbarnen hade vandrat här en gång tidigare och visste. ”Tag vänster,” sa han självsäkert. Han visste också att man senare kunde välja att gå en ”övre eller nedre led” och att man skulle välja den övre, ”för den var lättare … eller om det var den undre …”. Han var inte helt entydig, men det var definitivt så att en av de alternativa lederna var svårare … eller lättare. Och det var mycket viktigt ”att välja rätt.” Glasklart. En timma senare stod vi inför detta val och valde den övre leden. Jag vet inte om det var rätt, men om det var den lättare leden så säger jag bara: Stackars satar som i så fall valde den nedre leden.

Leden sträcker sig längs med bergssluttningen så att man hela tiden har dalgången på vänster sida med bland annat Chamonix och Argentière som vyer. På andra sidan dalen ser man liftar, skidbackar och ännu längre bort bergstoppar i skarp relief mot himlen. Luften var klar, fåglar pilade fram genom luften nerifrån, passerade oss och fortsatte uppåt, allting var som den bästa sortens reklamtavla – den som inte vill sälja, bara förtrolla. Landskapet runt själva leden är omväxlande fyllt av gräs, blommor och småbuskar, omväxlande av klippor och sten. Utsikten är dock konstant en fenomenal Alp-klyscha du inte kan se dig mätt på.

Leden var ganska trafikerad, men inte så det störde. En grupp japaner inklusive guide med höjt paraply, ett par familjer med högljudda barn, en kvinna som tyckte att det var en bra idé att springa sträckan, samt något så ovanligt som en ensamvandrande japan och lite diverse andra konstellationer passerades och möttes. Men större delen av tiden var andra människor inget annat än pärlband av friluftskläder längre bort på leden.

Så hur sällsamt snabba var vi? Precis när vi gick iväg slog jag igång Runkeeper för att kunna följa vår vandring. I vanliga fall vill jag ogärna lite blint på teknik, men jag är villig att göra ett undantag i det här fallet. För vi var verkligen snabba stundtals. Upp till 4 kilometer lunkade vi på i ganska behaglig takt, men sedan gick det makalöst fort, speciellt kilometer 9 till 10 som vi enligt Runkeeper avverkade på 12 sekunder. Det var dessutom en kilometer som tog oss i en rak linje ner i dalen, upp på andra sidan och sedan tillbaka.

Inte undra på att man blev lite törstig. Så när vi till slut var framme vid Montenvers så tog vi ett bord på Le Grand Hôtel Restaurant du Montenvers och beställde in en välförtjänt lunch och kall öl. Härifrån kommer man antingen genom att gå tillbaka eller fortsätta leden ner till Chamonix. Eller så kan man ta bergbanan tillbaka, vilket var vad vi gjorde. Tåget kom och vi åkte ner till Chamonix igen. Allt som allt tog det oss cirka 5-6 timmar från det att vi anlände till kabinbanans station för att ta oss uppåt till dess att vi åter var nere i Chamonix.

Kan du tänka dig att betala extra för att andas?

Flygbolagen undersöker vad jag som passagerare kan tänka mig betala extra för (SvD)? Ärligt talat fattar jag inte riktigt frågan. Eller rättare sagt så vill jag inte fatta den. För vad är det man frågar om? Egentligen? Vill jag betala extra för mer benutrymme, bättre mat, mat alls, etc? Det jag undrar är i så fall: Vad är det jag då betalar för från första början?

Flygbolagen är uppenbarligen på väg från att vara en reseservice till att syssla med persongods. Redan nu sitter jag axel mot axel, med benen i 90-gradig vinkel, i syrefattig luft och i en ljudvolym som är en cocktail av motorljud, barnskrik och medelåldersgnägg. I 12 timmar på väg till Thailand … vill jag ha mat och dricka under den tiden? Det vill säga: Kan jag tänka mig att betala extra för att inte avlida under resans gång?

Ja, självklart.

Det jag kan invända lite mot är metoden. Ni vet, detta att man först trycker in 50 personer extra på planet, vilket minskar ner all tänkbar bekvämlighet. Och sedan frågar man passageraren om han kan tänka sig betala extra för att få det bättre. Listigt. Uppvisa ett undermåligt färdsätt och fråga om man vill besparas från det. Kan jag tänka mig att betala extra för att slippa bli slagen i ansiktet med frystorkad purjolök under resans gång? Jo … ja, det skulle jag nog kunna tänka mig. 99 % av alla andra tycker märkligt nog samma sak. Jaha ja, där ser man.

Hur som helst, här är framtiden för billigt flyg:

  1. Skicka dig själv med FedEx, max två personer i samma kartong. Betala extra för påfyllnad av syre varje halvtimma. Du blir levererad till ditt hotell någon gång mellan 10:00 och 17:00 en helgfri vardag. Om inte hotellet tar emot dig får du kvittera ut dig själv från speditionsterminalen 30 km in i ett industriområde.
  2. Res till Paris, ta med dig makan i handbagaget. Erbjudandet gäller endast om du kommit ihåg att checka in via webben två veckor innan avresa och skrivit ut ditt boardingkort (på grönt papper) då det är eftermiddag i den tidszon som huvudkontoret ligger i. I annat fall får man betala en tilläggsavgift på 5000 € (även kallad en Ryan Air special). Faktum är att eftersom man förutsätter att ingen kommer att klara allt detta så är tilläggsavgiften obligatorisk … men själva flygresan är skitbillig.
  3. Flyg medels en överdimensionerad katapult. Betala extra för madrass att landa på.
  4. Flyg komfortabelt och med gott benutrymme, med fantastiskt närbelägna vyer på endast tre meters höjd. Vi kallar det tåg. Det är dyrt. Du kommer inte fram i tid, men du har sällan blivit försenad i sådan bekvämlighet.
  5. Spara alla dina gamla boardingkort och tillverka egna vingar genom att limma fast dem som fjädrar på dina armar. Kasta dig ut från Lisebergstornet och flaxa! Observera att flyg för nära solen belönas med dopp i havet.
  6. Flyg billigt till Indien via Finland. Du hämtas med mopedriksha i Helsingfors.

Eller – och det här är bara en vild idé – så kanske man inte kan förvänta sig att en flygresa till London ska kosta lika lite som en bussresa mellan Göteborg och Borås. Men snälla flygbolag, gör mig i så fall till en passagerare och inte till ett gods. Och låt mig slippa betala extra för att få bli behandlad som människa.

Om kamerans märkliga krafter – Chamonix 2012

 

Chamonix. Jag och Mia ska vandra från Plan de l’Aiguille till Montenvers – Mer de Glace, och väntar för tillfället på att kabinbanan ska ta oss upp på berget. Jag fotar lite planlöst och håller sedan upp kameran och tar ett slumpmässigt foto inåt kabinen. Det är då det händer. Det är alltid någon. Som ser det som sin livsuppgift att sprida sina anletsdrag till intet ont anande främlingar. Personen sträcker upp huvudet ytterligare, stirrar rätt in i linsen och avfyrar ett lika lyckligt som fånigt leende. Han tror kanske att han på så sätt ger bilden ett … mervärde. Men han fattar inte att det är förbannat svårt att förklara någon månad senare, då du sitter hemma och visar semesterbilderna för andra.

”Ja, och här är kabinbanan som vi just ska åka iväg med.”
”Aha, kul … Förresten, vem är det där.” Din vän, som förbarmat sig över dig så att du har någon att visa dina 389 semesterfotografier för, pekar på killen förgrunden; han som ser oroväckande glad ut över att bli fotograferad.
”Han? Ja … alltså … ingen aning.”
”Ingen aning? Varför ler han då rätt in i kameran som … om ni kände varandra? Känner ni varandra?”
”Nej, inte alls. Har aldrig sett honom tidigare.”
Kort paus då din vän begrundar fotot ytterligare.
”Tror du att han var farlig?”
Tanken har inte slagit dig innan, men framstår nu som självklar. Är det inte någon sinistert över mannens leende? Som från någon som just mixtrat med kabinbanans bromsar och sedan förväntansfullt stigit in i kabinen för att följa med se vad som händer under resans gång. Ett leende från någon som är både suicidal och sällskapssjuk på en och samma gång.
”… njä, nä,” säger du, medan du nervöst egentligen tänker att nästa gång du ska upp på ett berg så går du.

Kameror har funnit sedan 1826, så man kan ju tycka att nyhetens behag borde ha avmattats något. Men icke då. Kameran är fortfarande vår tids trollspö, det magiska ting som får tiden att stanna upp och mångfaldigas. Det ting som får annars sansade människor att sticka fram sin nuna och vädjande säga: ”Åh, en kamera, snälla fota mig …. ah, tack … så … är jag i den lilla lådan nu? Visa mig!”

 

Den typen av resmål – Maldiverna 2010

Det första tecknet måste ha varit att piloterna flög barfota. Inget jag sett, läst eller haft orealistiska fantasier om, gav en lika bra vink om vad Maldiverna skulle erbjuda som att stiga ombord sjöflygplanet och se piloterna hoppa in och starta i kortärmad skjorta och shorts … och barfota. Det är liksom den typen av resmål.

 Maldiverna består av 1192 öar. Vi reste till en av dem: Kuredu. Vi kom från Indien, med sina konstanta ljud, sin intensitet och sin något oförstående inställning till sophämtning, så det är möjligt att vi var extra mottagliga för paradisisk ö-karisma. Det är även möjligt att vår objektivitet trubbades av ytterligare för att Kuredu Island Resort var överbokade och vi därför blev uppgraderade från Beach Bungalow till Water Villa. Var vi egentligen förmögna att göra en saklig bedömning av ön? Jag vet inte och jag bryr mig inte – vi var på Maldiverna i en Water Villa, hur kan saklighet vara relevant?

Den reklamare som har Maldiverna på sitt bord måste ha världens slappaste jobb, för naturen har gjort jobbet åt dem. Sanden är verkligen så vit att du bländas när du tar av dig solglasögonen för att ta dig ner till vattnet. Vattnet är blått och fyllt av förvirrade och färgglada fiskar, loja småhajar och graciösa havssköldpaddor. Havsytan gnistrar i solskenet, luften är varmljummen och eftersom närmsta grannhotell ligger på en annan ö så är det fridfullt. Kuredu är en förhållandevis stor ö, men inte större än att man kan strosa runt hela ön på knappa 40 minuter, så även om hotellet var fullt så fanns ingen trängsel. Det var egentligen bara i restaurangen och i baren som andra gäster kom närmare än 20 meter, och den enda plumpen i det paradisiska protokollet var de feta tyskarna som i baren generöst visade upp sina svettiga valk-arealer endast iförda minimala Speedos.

Så, vad gör man här? Inte mycket. Det finns förvisso lite vattenaktiviteter, spa, några korta golfhål och en handfull småbutiker, men det vi ägnade oss åt var framför allt sanden, vattnet och friden. Dagarna gick i vilopuls, från morgondopp och frukost, strand och sol, via bad, havssköldpaddor och fiskstim, till lunch, solstol, fler fiskar, solnedgång och middag. Ett potpurri av lättja, sorglöst sammanhållet av vitt vin med is. Nästa dag: Vakna. Upprepa.

Maldiverna består som sagt av 1192 öar. Det innebär att det bara är 1191 kvar att besöka. För jag visste redan fem minuter efter vi lagt till med sjöflygplanet vid piren, att jag måste, måste tillbaka. Det är, som sagt, den typen av resmål.

—————————–

Vi fixade flyg själva från Trivandrum, eftersom vi även rest runt i Indien, men vi bokade hotell via Ving.

Bästa stränder (DN) har dock missat Maldiverna.

Sisyfos på cykel – Andorra 2012

Andorra är ett litet land som består av en labyrintisk kombination av dalgångar och bergstoppar som hålls samman av ett övermått av fotogenisk natur. Håller man sig i dalgångarna kan man med bil enkelt avverka hela Andorra på en halvdag, inklusive fikapaus, och tar man sig också över bergen så tar det bara en halvdag till. Det var det vi gjorde. Men man kan ju göra bergen på annat sätt.

Skyltarna satt med jämna mellanrum och visade att vägen var brant. På skyltarna såg man hur en stackars cyklist kämpade mot lutningen, men det var inte helt klart om skyltarna uppmanade eller avrådde från cykling. Det var inte ens klart om cyklisten var på väg uppför eller hade gett upp och därför rullade baklänges i en helvetiskt fart. Bägge tolkningarna är antagligen lika troliga.

Vi körde från Canillo till Ordino och tog en paus på en liten parkeringsficka vid sidan av vägen för att dricka lite vatten och njuta av utsikten. Det var då vi upptäckte honom. En bit nedanför oss såg vi en ensam cyklist komma; en cyklist som inte brytt sig om skyltarnas varningar om tuff lutning … eller om han lockats av dem.

Ett metodiskt trampande av pedaler och en blick som stirrade stigningen i vitögat utan att blinka. Det märkliga är att det inte såg ett dugg jobbigt ut. Men det borde vara jobbigt. Det måste ha varit jobbigt. Det hade varit jobbigt nog att köra bil uppför och där cyklade denne man i en provocerande rak linje uppför en gud vet hur brant lutning.

Och vi stod där, men våra vattenflaskor och loj puls och bekväm bil och kände oss med ens 100 år gamla, ledbrutna, muskelförtvinad och väldigt, väldigt lata. Vi försökte slå bort det vi upplevde genom att raljera lite över mannens idioti. Vi frågade oss varför? Varför cykla? I den här värmen? I dessa berg? Med sikte mot nästa berg? Men … ärligt talat var jag imponerad. Inte så till den grad att jag ville dumpa bilen, skaffa mig en cykel och trampa iväg uppför en lodrät vägg, men tillräckligt imponerad för att fotografera prestationen. Att lyfta kameran några gånger är ju ett slit det med … på sitt sätt … eller kanske inte … jag vet …

Han passerade och vi klappade händer och hejade på honom. Han log och hejade tillbaka och trampade på med extra mycket vitalitet, som om våra applåder var orsaken till att han cyklade. Vi satte oss i bilen och körde vidare uppför, passerade mannen på cykel och fortsatte uppåt, uppåt, uppåt.

En månad och en resa senare stod jag i en hiss i Argentiére utanför Chamonix tillsammans med en cyklist. Jag frågade vart han skulle den dagen och fick svaret ”Till Italien och tillbaka”. Självklart, en tur på 16 mil i bergen, naturligtvis … det är också något att göra en vacker semesterdag. När jag gick ur hissen önskade jag honom lycka till med ett ”Have fun.” ”Thank you,” svarade han med ett tvetydigt leende, som om ”fun” inte riktigt täckte in upplevelsen. Det är väl så den är, bergscyklingen, en ljuv plåga som nog kräver sin personlighetstyp, kräver den som inser att man inte bara kämpar mot berget utan kanske framför allt mot sig själv. Och det är en kamp som nog är underbar att gå segrande ur.

———————————————–

Andorra på vintern (SvD)

Säg det inte, skylta med det!

Skyltar är intressanta. Vart man än reser så finner man skyltar som är tänkta att kommunicera ordlöst och tydligt till alla sorters människor. Det är snudd på omöjligt att lyckas helt med detta, men just därför kan resultatet bli rätt så fascinerade. Här följer en liten översikt över skyltarnas värld.

Den målande skylten
Denna typ av skylt ser till att det inte råder något som helst tvivel om vad som kommer att ske med den person som bryter mot det som skylten säger att man inte ska bryta mot. Detta är skyltarnas variant av Gudfadern, med blodig tydlighet som retoriskt grepp och skoningslös i sitt budskap. Världen över finns dessa skyltar vars innebörd är: Gör detta och du ska döden dö!

Perill de mort! Ett exempel från kyrkväggen på Santuari de Meritxell i Andorra. Vem som sänder blixten torde vara uppenbart här.

Den övertydliga skylten
Den här skylten, med vidhängande extraskyltar, utvecklar sitt ämne till en mindre avhandling för att verkligen övertyga den korkade skyltläsaren att det här är viktigt, det här är farligt, det här är dödligt. Det denna skylt inte äger av den ”målande skyltens” grafiska tydlighet kompenserar den istället med nitiska textmassor. Men jag kan inte låta bli att undra varför man sätter upp en skylt som tar en timma att läsa, vid en plats där man uppenbarligen inte borde stanna ens fem minuter eftersom man då riskerar livet.

Attention, Danger, Achtung! Ett exempel från en kortare vandring i Argentière i närheten av Chamonix. Vi stannade, läste … Hmm, fara … livsfara minsann … även när det är bra väder, ojdå … död, hot, risk, varning etc. Och jag tänker: Ja, varför inte gå den här vägen, jag har ju faktiskt skrivit mitt testamente.

Den mystiska skylten
Sedan har vi skylten som man inser har ett tydligt budskap, men utan att man förstår vad budskapet egentligen är. Dessa skyltar är oftast utan text, men har en utstuderad illustration som känns som om den har en … innebörd av något slag, en viktig innebörd, för annars hade ingen gjort sig besväret att sätta upp skylten. Men vad är innebörden? Vem vet. Skyltmakaren slängde kanske bara ihop ett gäng överblivna figurer som ett skämt, bara för att se vad som hände.

På en båt i Marseille hittade jag denna skylt. Den känns angelägen. Men vad betyder den?! Jag har ingen aning. Min teori är att budskapet lyder: Bilda familj här! Och det genast!

Den förädlade skylten
De flesta skyltar är bara tråkiga, men fyller sin funktion. Som tur är finns det då kreativa människor som förädlar skylten; från att vara trist och funktionell till att vara rolig och funktionell. Jag har inte mycket till övers för det slentrianmässiga klottrande som vissa ägnar sig åt i tron att de på så sätt uttrycker sin individualitet – hur tänker de egentligen? Skulle jag göra samma sak verbalt och varannan minut vråla ut ett ”fuck all” eller ”waCKy rULes”!” eller dylikt så skulle jag bli inspärrad på studs – men, när det görs med en viss humoristisk finess så säger jag låt gå.

Infart förbjuden i Paris. Skylten står där den står, dess innebörd är kvar … men det kreativa tillägget  triggar fantasin. Är den vita balken på väg bort? Vad händer då? Blir skylten helt röd? Och vad betyder då det? Varning för kommunism? Kärleken är rund? Eller är det någon som kommer in med den vita balken? Och betyder det då att denne är på väg att hämta ännu en balk för att på så sätt bygga en schweizisk flagga? Möjligheterna är oändliga.

Skylt med genusperspektiv
På refugi J. M. Blanc i spanska Pyrenéerna har man anlagt ett genusperspektiv på en av sina skyltar.

Om jag tolkar den rätt så menar man att det finns tre typer av människor som vandrar i Pyrenéerna: Det finns vettiga människor, som är av bägge kön, och dessa har vettiga skor på sig, dvs kängor. Dessa förbjuder man uppenbarligen inte. Sedan finns det galanta damer i högklackat och ruffiga, lufsiga män med luffarskor. De två sistnämnda är inte välkomna. Glasklart. Men borde inte stilen på skorna korrespondera? Ett par högklackade med ett par brogues? Jag vänder mig faktiskt lite mot att män per definition skulle vara en sjavigare variant av människa (även om så ofta är fallet).

Den förskönande skylten
Den här skylten fastnade jag för i Andorra la Vella. Den är tydlig med sitt budskap, utan att vara målande, övertydlig, varnande, mystisk eller kreativ. Här finns helt enkelt en hund-dusch.

Men skylten är till viss del falsk, för den förskönar. Hunden på skylten står glad och nöjd (svansen rätt i vädret), utan att vara kopplad, stilla och beskedlig och låter sig bli duschad. Yeah right! säger jag. Jag har en hund, en glad Clumber som heter Hedda. Hon badar gärna i isvakar, smutsiga bäckar, hav eller gyttja med samma goda humör. Men en ljummen dusch med rent vatten är första klassens tortyr för henne. Och det krävs en person som duschar henne och en person som håller i henne samt ser till att det går en stadig ström med Frolic in i hennes mun. Fast det är klart … för en sådan komposition hade skylten fått vara fem gånger så stor.