Varför dricker jag egentligen det här? – Singapore 2007

Människan vill ha historia. I brist på historia vill hon ha tradition. Ett exempel på detta är drinken Singapore Sling, som enligt guideböcker och allmänbildad bekantskapskrets är ett obligatorium att dricka när man är i Singapore. För faktum är att få frivilligt skulle beställa denna sötsliskiga drink på någon annan plats i världen än i Singapore, och då företrädesvis på Raffles Hotel.

Ursprunget till drinken lär vara att de brittiska officerarna i Singapore ville bjuda de vackra damerna i Singapore på en drink. Men de tyckte inte att det passade sig att bjuda på den starksprit som de själva drack. Om det var av omtänksamhet eller snålhet förtäljer inte historien. Så officerarna stegade fram till bartendern och bad honom att blanda till något svagt, sött och rosa som kunde passa de ömma damerna – genusmedvetenhet betydde som bekant något helt annat i början av 1900-talet. Och detta önskemål om en drink med specifika egenskaper gav världen en drink som snabbt blev klassisk.

Var det så det gick till i Ryssland då vodkan uppfanns? En dammig kosack stegade in på den lokala baren och bad bartendern att fixa till en dryck som snabbt dödade hjärnceller och skapade ljuva minnesluckor och skrumplever. Och simsalabim: Vodkan var född. Vem vet, men troligtvis var det så.

Hur som helst så uppfanns Singapore Sling av bartendern Ngiam Tong Boon på The Long Bar på Raffles Hotel någon gång mellan 1900 and 1915. Originalreceptet försvann dock i mitten av 1900-talet. Drinkreceptet ärvdes från minnessvag bartender till minnessvag bartender, på 70-talet moderniserades drinken och under det att Singapore Slingen spreds över världen anpassades den till den lokal barkulturen. Receptet är alltså inte skrivet i sten. Till och med på Raffles lär det finnas tre olika recept som alla utger sig för att vara autentiska. Ergo: Ingen vet egentligen hur en äkta Singapore Sling smakar.

Men det är som sagt inte drinken i sig som är viktig. Man går inte till Harrys bar i Paris för att insupa atmosfären (för den är ärligt talat ganska sliten … eller ”genuin” för att tala resebroschyrska). Man går dit för att Ernest Hemingway hängde där. Det är historien man vill åt. Och om historien är glömd, men företeelsen finns kvar så kallas det tradition. Vilket är fallet med Singapore Sling. Man dricker inte en Singapore Sling i Singapore för att den smakar extra bra där. Man dricker en Singapore Sling i Singapore för att man dricker en Singapore Sling i Singapore. Och självklart i The Long Bar på Raffles Hotel.

Och de gjorde jag i november 2007. Baren är fint restaurerad i kolonial stil och Slingen smakade sött. Det jag minns bäst från besöket var att alla besökare, nästan utan undantag, var där för att dricka en Singapore Sling på Raffles. Borden var belamrade med höga, buktande glas som var fyllda av rosa dryck och garnerade med en ananasskiva och ett körsbär. Vi var alla där på egen hand, men det gick inte att undgå att få känslan av att vara en del av en sekt som samlats för någon typ av initiationsrit. Hitresta från olika delar av världen smyger var och en fram till bardisken och viskar det hemliga lösenordet ”Singapore Sling” för att sedan sitta bland 40 andra personer som också dricker en rosa drink, medan man frågar sig själv varför man egentligen gör detta.

Upplevelsen blev så påtagligt absurd att jag nästan fick lust att gå fram till baren och beställa en San Francisco … bara för att se vad som hände.

 

————————–

 

 

Och nu närmar sig tiden då vi stoppar i oss en massa dryck och mat ”av tradition”. GP

AB

Stadens förbannelse – Singapore 2007

Alla städer är förbannade på något sätt. Oftast rör det sig inte om en större förbannelse i Stephen King-klass; som att staden är byggd på en gammal indiansk begravningsplats, vilket får bussarna i kollektivtrafiken att plötsligt köra ner i älven och dränka passagerarna varje torsdag klockan 3. (Jag avskyr när det händer.) Mestadels är förbannelsen betydligt mera beskedlig. Singapores förbannelse består bland annat av gin, ananasjuice och ett stänk Angostura Bitter, vilket är några av ingredienserna i en Singapore Sling.

Det brukar nämligen gå till så här: Du träffar en bekant som du inte sett på ett tag. Dina kinder är solbrända, din själ är till bredden uppfylld av saker att berätta och jet-laggen gör att du kommer att kunna sitta och underhålla din bekant med underbara anekdoter från Singapore fram till 05:30 nästa morgon, då du ofelbart kommer att falla huvudstupa i sömn över bardisken. Du börjar i alla fall med att berätta att du varit i Singapore och får ett nyfiket svar.
”Åh, kul. Drack du en Singapore Sling på Raffles då?”
Det är dit intresset sträcker sig. Allt annat i staden är fullkomligt ointressant, så länge som din bekante får reda på om du hinkat sötsliskig drink på ett gammalt hotell.

Och det är detta som är Singapores förbannelse, att inte få vara mer än en drink.

Men Singapore är faktiskt mer än så, även om jag länge hade svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde Singapore speciell. Sedan insåg jag var det var. Singapore är som en kostym som är sydd av en oerhört skicklig skräddare som har hört talas om kostymer men aldrig själv sett en. Alltså, det är som en vanlig västerländsk storstad, fast motsatsen. Och det är väldigt asiatiskt, fast europeiskt. Och det är en storstad, fast liten, och väldigt utpräglad, fast mångfacetterad. Kopierad autenticitet, är ord som ligger nära till hands. Är det obegripligt?

”Nej, nej … men drack du en Singapore Sling på Raffles då?”

Ta bara detta med att Singapore är en stad i skala 1:2. Min guidebok kallade staden ”kompakt” men jag tycker att det ordet är lite missvisande. Staden är i skala 1:2, inget annat. Från håll har Singapore en traditionell skyline med skyskrapor som kan matcha Manhattans utan att anstränga sig. Men när man väl står vid skyskraporna märker man att de inte är så skyskrapande som de nyss verkat. De är mer sky-vinkare eller sky-wannabes. Man kan säga att Singapores skyskrapor förhåller sig till Manhattans, på samma sätt som Jan Guillou förhåller sig till litteratur.

Hur som helst. När du står intill skyskraporna konstaterar du enkelt att de antingen inte är så höga som du tidigare trodde, eller att du själv har växt till din dubbla längd de senaste minuterna. När man jämför de höga med de låga husen märker man de förrädiska proportionerna.

Proportionerna luras även när det gäller ytan. Du tittar på kartan och beräknar att det ska ta 10 minuter att gå ett visst antal kvarter, och så tar det 5. Man kan säga att staden är byggd för att vara en storstad, men att man gjort den mer praktisk och bekväm. Det finns en tunnelbana, för det ska stora städer ha, men frågan är om den inte mest är till för sakens skull, för det går snabbare att gå dit du ska.

”Ja, ja, ja, men drack du en Singapore Sling på Raffles?”
Ja! Jag erkänner, det gjorde jag, och dyr var den.

 

—————————–

 

GPAB, SvD,

Fel väg i bergen, del 2 – Pyrenéerna 2012

En bit ner från toppen kom snöpartiet. Spanjorerna vi träffat ett par timmar tidigare hade rått oss att gå vid sidan av snön, bland klipporna. Det var även detta vi gjort på vägen upp, men nu började kroppen tröttna på bergsklättring och snön såg slät, fin och snabbvandrad ut. Så jag började gå nedför snöfältet, vilket visade sig vara fel val. För det fanns naturligtvis en anledning till att spanjorerna avrått från snön: Den var fast, glatt och lömsk. Fötterna förlorade sitt fäste för en halv sekund, vilket räckte för att jag skulle falla bakåt och landa sittande. Och jag blev genast varse något nytt om mig själv: Min häck är en förnämlig pulka.

Jag började kana som en euforisk bob nedför snön, medan mina hälar hackade utan effekt i snön för att bromsa. Det var antingen det eller så skulle klippterrängen stoppa mig femtio meter ner, vilket i och för sig hade varit ett alternativ … men jag var inte särdeles lockad att testa spansk sjukvård, så därför ville jag helst göra halt innan klipporna. Med tio meter kvar mjuknade snön och jag lyckades stanna. Jag hade snö innanför alla kläder och kände mig som om jag överlevt något som brukar visas på Discovery Channel (”I shouldn’t be alive!”). Och då vill man ju gärna ha vittnen till detta, som kan bekräfta det livsfarliga äventyret … men Andreas hade inte sett något. Han hade knutit kängan under tiden och kunde inte begripa hur jag kommit ner så fort. Eller varför snö stack upp ur mina byxor.

Bort ner till vänster skymtar refugit, ännu två timmar bort.

Vi gick vidare neråt för att ta oss tillbaka till Refugi J. M. Blanc. En bit ner i syntes en man komma gående. Långsamt, med stavar som stöd, tog han sig uppåt mot passet vi just lämnat. Han stannade och vilade emellanåt innan han fortsatte. En halvtimma senare mötte vi honom. Vi hälsade. Han hälsade tillbaka med något matt i blicken. Så pekade han upp mot passet vi just kommit från och frågade om det var vägen till Refugi J. M Blanc. Vi skakade på huvudena och svarade att det inte var det, att vi själva var på väg till Blanc och att det var vägen neråt, samma väg som spanjoren just avverkat. Något tycktes brista i mannen.

”Joder!” utbrast han med ett gurgel och sjönk ihop på sluttningen. ”Joder! Joder! Joder!” Som sagt, vår spanska var undermålig, men mannens tonfall talade tydligt om att den svenska översättningen skulle vara något i linje med: ”Helvete!” Gurgel. ”Helvete! Helvete! Helvete!” Det är lite lustigt att gutturala läten låter identiska på olika språk.

Mannen hette Pedro och hade vandrat från Refugi Colomina några timmar tidigare, med knän som lagt av redan under gårdagen, och han var på väg mot Refugi J M Blanc. Problemet var att han tagit fel väg nere i dalgången och nu gått några kilometer extra, uppför, med smärtande knän. Vi tröstade honom med att vi visste vägen och att det var knappt en timma till Blanc. Han tittade tvivlande på oss, som om han ville säga att hans knän struntade i om det var en timma, en minut eller en vecka kvar.

Jag och Andreas gick vidare neråt, men höll ett öga bakåt för att se till att Pedro kunde stappla med oss. Vi hade ju karta och kände ett visst ansvar för att han skulle hitta till refugin, speciellt med tanke på att vi påstod att vi kunde vägen (som vi aldrig gått innan). Och ja … vi gick naturligtvis lite fel och tog en något krångligare väg tillbaka. Det talade vi dock aldrig om för Pedro, för hans stavar såg vassa ut.

Medan vi tog en paus väntade vi på att Pedro skulle hinna ikapp och såg honom först efter tjugo minuter, hundra meter bort på andra sidan ett tjärn, på väg i fel riktning. Vi ropade på honom, men bergen ekade sönder ljudet, så han tittade självklart åt helt fel håll och vrålade efter oss uppför berget med sin rygg vänd mot oss.
”Over here…ere..ove…ere…or…” ropade vi och Pedro tittade åt alla håll utom åt vårt.
”Where are… ou…are…ere…ou?”
Vi viftade med armarna … tydligen i hopp om att han hade ögon i nacken och kunde se detta.
”No behind you…ehin…no…ou…hind…
”Joder…oder..oder..der…!”
Till slut såg han oss och hann ikapp. Hans ansikte började bli lite blekt nu och vi frågade honom hur det gick. Han gav oss ett ord:
”Horror!” Sagt med samma inlevelse som Kurtz i ”Mörkrets hjärta”

En efterlängtad syn: Refugi J M Blanc med kall öl i sig.

Det här med att ta fel väg är inte avgränsat till geografi. Man kan ta fel väg på andra sätt också. På kvällen pratade vi med Pedro och det visade sig att han var kameraman på en nyhetskanal i Madrid och hade åkt till Pyreneerna för att gå hela Carros de Foc (rundleden i parken), men bara kommit halvvägs då knäna lade av. Han såg lite nedslagen ut. Andreas ville muntra upp honom genom att vara tröstande social och valde första bästa ämne som dök upp i huvudet.
”So … what do you think about the spanish economy?”
Pedros ögonvitor brast i ett delta av blodådror.
”No, no, please,” svarade han desperat. ”Not that, please! I went to the Pyrenees to forget about the economy. I don’t want to talk …”

Dagen efteråt blev Pedro skjutsad från J M Blanc, medan vi vandrade vidare. Och vi vandrade utan att gå fel en enda gång … nästan, men det gjorde inte så mycket.

Toppen till vänster är Pic de Peguera och toppen till höger är Pic de Monastero, illusoriskt nära.

—————————–

 

 

AB, GP

Fel väg i bergen, del 1 – Pyrenéerna 2012

Oftast är det inte en fråga om man kommer att gå fel väg, utan när. På vår topptur i Pyrenéerna infann sig detta ”när” efter en halvtimma.

Vi tittade bakom oss och där fanns leden. Vi tittade på kartan och fann också där en led som skulle fortsätta på ett rätt så glasklart sätt uppför berget. Problemet var att när vi tittade framför oss så fanns där förvisso generöst med geografi och välvilliga vyer, men någon led fanns inte. Andreas tänkte djupt och sa att vi skulle följa en knappt skönjbar sorkstig, men tack och lov insåg jag hur galet detta var och lyckades övertyga honom om att vi skulle följa en helt annan, knappt skönjbar, stig. Vi gick vidare. Naturligtvis var det fel väg.

Fördelen med att gå fel väg i ett naturreservat av Parc Nacional d’Aigüestortes i Sant Mauricis rang är att det inte gör så mycket. Eller rättare sagt så känns det inte som att det gör så mycket. Det fantastiska landskapet överfaller alla sinnen som en pilsk älva och man traskar på, uppåt, och tycker att livet är storartat ändå. När vi pausade en stund senare insåg vi att vi var ur kurs och det tog oss en kvart innan vi lyckades lokalisera oss. Sedan tog det oss ett tiotal minuter för att återfinna leden och slutligen tog det oss bara fem minuter ytterligare innan vi gått fel igen. Men det var helt okej det med.

Efter en paus uppe på ett bergskrön insåg vi att vi var strax nedanför första toppen. Vi drack vatten och åt choklad, tog på oss jackorna för att stänga ute den allt starkare vinden och började sedan gå upp mot toppen av Pic de Monastero (2877 m). Sluttningen var brant och stenig, och till höger fanns ett lodrätt stup några hundra meter ner, men det var förhållandevis lätt terräng. Från pausen till toppen tog det bara runt tjugo minuter. Vyn var värd alla extra vilse-metrar.

När vi både slutat flåsa och fotografera kravlade två spanjorer upp på toppen. De såg mer eller mindre oberörda ut och hade strömlinjeformade kläder, coola solglasögon och ett uttryck som om de inte alls gjorde en topptur utan bara var på väg till jobbet, samma väg de alltid gick. Det visade sig att att detta var deras andra topp för dagen och att de just kom från den topp vi själva funderade på att ta oss upp på (Pic de Peguera, 2980 m). De talade dessutom bara marginellt bättre engelska än vad vi talade spanska. Men där vår spanska vokabulär täckte in ”Una cerveza grande” så täckte deras engelska vokabulär in ”big sharp rock”. Med tanke på var vi befann oss, så var deras vokabulär kanske bättre lämpad.

Medels teckenspråk, kroppsspråk, engelska och spanska lyckades vi fråga dem vilken som var den bästa vägen upp på Pic de Peguera. Det var då de började att tala om ”rock” och ”rocky” och ”big rock”, ”snowy rock” och det något mer olycksbådande ”deadly rock”. Till slut ritade vi tillsammans en skiss över vilken väg man skulle ta till toppen.

Jag tittar upp mot Pic de Peguera och hoppas att skissens obefintliga likhet med verkligheten ska leda oss rätt. Undrar vilken klippa som är ”deadly rock”?

Ner till passet och sedan en kort paus för vatten och energi medan utsikten vräkte sig över oss. Därefter började vi åter ta oss uppåt. Första biten upp till snöpartiet gick ganska snabbt. Vi tittade på skissen vi ritat tillsammans med spanjorerna och valde genast fel väg, det vill säga den svårare.

När det är besvärligt att ta sig uppåt, så är den oroande tanken den att det alltid är svårare att ta sig ner. Och här klängde vi uppför branta klippor och tänkte att ”det här kommer jag inte att tala om för mamma” och efter nästa krön ”det här kommer jag att förtränga”. När vi kravlade över en synnerligen svår klippa (möjligtvis ”deadly rock”) sneglade både jag och Anderas på varandra och önskade att den andre skulle blåsa av det hela. Det var bara tack vare dumdristigt testosteron som vi till slut nådde toppen. Inte för att det var särskilt farlig terräng, men den var tillräckligt knepig med tanke på att det två meter bort fanns ett tusen meters stup.

Det blåste kraftigt och själva toppen var 1,2 X 2,5 meter, vilket är en ganska stor yta om man står i sin trädgård, men det är en väldigt liten yta 3000 meter upp. Molnen drog över toppen och vi stannade bara tillräckligt länge där för att ta de obligatoriska fotona, medan vi log trött in i kameran.

Fem minuter senare började vi kravla neråt igen. Naturligtvis misslyckades vi med att finna samma väg tillbaka.

 

———————————–

 

AB, GP,