Bensinångor och Djävulens radio – Pyrenéerna 2012

Efter att jag och Andreas vandrat en liten del av Pyréneerna och bilat sisådär tre varv runt Andorra – landet är som en kuperad rondell – så återvände vi till Barcelona. När vi hade drygt en mil kvar till hotellet, fortfarande på motorvägen, stod bensinmätaren på noll. Eftersom vi redan hade betalat hyrbilsfirman för en full tank när vi hämtade ut bilen, så ville vi inte ge dem en milliliter mer än nödvändigt när vi återlämnade den. Bensin är dyrt nog i sig utan att man ska behöva betala för den två gånger.

Så det var ett genomtänkt beslut att bara tanka fem liter vid senaste tankningen några mil från Barcelona. Det kändes dock som ett idiotiskt beslut när bensinlampan lyste och GPS:en sa att vi inte ens var i närheten av hotellet … eller en ny bensinmack heller för den delen. Och när bildatorn till slut sa att vi kunde köra 0,0 km med kvarvarande bensin och uppgivet tillade att ”Nu får du klara dig själv killen” och två dussin vespor och tre suicidala spanska lastbilschaufförer omringade oss och jag började kallsvettas och till och med GPS:en stämde in och känslolöst påpekade ”Vid nästa trafikljus, få bensinstopp” … så var det ett under att jag inte dödade Andreas när han pekade på föraren i en röd SEAT och glatt utbrast: ”Kolla vilken snygg brud!”

Det ska sägas att Andreas aldrig var orolig. Han var säker på att både bildatorn och GPS:en överdrev. Nåja, vi kom till hotellet och fick reda på att det låg en bensinmack bara 100 meter runt hörnet, vilken vi sedan lyckades missa och körde ytterligare 4 km på bensinångor och vilja. Vi tankade i 5 liter till, vilket tog oss till flygplatsen två dagar senare och då hade vi ändå 3 liter kvar som hyrbilsfirman fick till skänks av oss. Fan också!

Vi var där en eftermiddag och en heldag och det finns ärligt talat ganska lite man kan säga om en stad efter så kort tid. När vi gick iväg från hotellet, mot centrum, så ville vi i alla fall finna ett bra café för att få en Café con leche eller två, och vi hittade också ett bra café … nämligen BraCafé.


Jag tycker om då affärsidkare kallar sina rörelser för vad det är. Affärerna heter annars oftast något coolt, gärna på engelska, som WackySoda, Starbucks eller någon obegriplig förkortning. De enda som inte ens försöker låtsas som att de är coola brukar vara slamsugningsfirmor. De heter mestadels Allsug AB, Rena rör eller Slam, skit & son. Typ. Men BraCafé var verkligen ett bra café som vi gladeligen gav våra sista Euro till. Och vi såg även den där radiostationen (eller vad det var) som spelar djävulens musik. Jag har alltid undrat var den ligger. Den ligger i Barcelona.


Nu finns vissa (DN) som vill få oss att tro att man lika gärna kan åka till Lissabon, för att de har ett café som varit ett bordell …

Och någon som tydligen inte hade bränslebrist (SvD)

Vart är vi på väg, darling?

Det hela började med att Mia inte ville åka till Prag, vilket jag ville.
”Men om jag bjuder dig då, vill du inte följa med då?”
”Jo, absolut.”
Aha … Så det är så enkelt att bli bjuden på en resa.

Så vi åkte till Prag och där var fullt av groteska skulpturer och öl, medan våra tallrikar var stora och fyllda av någon typ av blekrosa, överkokt, svin-nacke. Ni vet sådan mat som får en att direkt efteråt vilja grabba tag i en yxa, rusa till närmsta park för att hugga ner några dussin ekar, utstöta gutturala läten och äta glas. Vi åt annat också, ceasarsallad, så vi blev civiliserade igen.

Hur som helst så var Prag början till att vi varje år bjuder varandra på var sin week-endresa. Och grejen är naturligtvis att det ska vara hemligt. Mia har i och för sig lyckas försäga sig varje gång, men resorna var i alla fall hemliga ett tag.

Det är egentligen ganska roligt att inte veta vart man är på väg. Jag säger till mina kollegor på jobbet att jag ska vara borta några dagar, för att vi ska resa bort.
”Vart då,” frågar de.
”Ingen aning,” svarar jag. Och de ler lyckligt i tron att jag ska bli kidnappad och dumpad i en ligusterhäck strax bortom Karpaterna … eller dylikt – jag har min kontorsplats vid ett fönster med utsikt, och den är hett eftertraktad – och deras glädje förbyts alltid i tårar då jag återkommer glad, utvilad och solbränd på måndag morgon. Rätt åt dem.

Och nu är det snart dags igen, men denna gång vet jag vart vi är på väg eftersom jag ordnat resan. Mia har avtvingat mig många och övertydliga ledtrådar, men hon vet inte vart vi ska. Så hemlig resa är lockande, och att bli bjuden är romantiskt, och då spelar resmålet liksom ingen större roll.

————————–
Några resmål som tydligen är romantiska i sig själv; de måste vara det, för det står i tidingen (SvD)

 

In i kulissen – Pyrenéerna 2012

Efter ett antal år av vandring i Sverige och Norge så infann sig 2012. Detta år fyllde jag 40, och eftersom jag är en anhängare av allmänt accepterade traditioner så skaffade jag mig en 40-årskris. Frågan var bara hur denna skulle gestalta sig. Jag valde länge och väl mellan att köpa mig en lika obscent dyr som opraktisk sportbil eller tatuera in Keith Richards porträtt i skala 2:1 på ryggen (inte för att jag tycker om Keith Richards, men jag tänkte att hans rynkiga nylle skulle kamouflera mitt eget åldrande). Jag valde till slut ett sansat mellanting: Årets vandring skulle flytta utanför Norden, till Pyrenéerna.

Innan jag och Andreas (som jag brukar släpa med mig på vandring varje år) åkte till Pyrenéerna, så visste jag egentligen inte så mycket om vandringen där. Platsen var mest ett namn och namnet var inte mer verkligt än Midgård eller Narnia eller Örkelljunga för den delen (ärligt talat, har ni någonsin träffat någon som faktiskt varit i Örkelljunga?). Jag antar att platsens, för mig, mytiska kvalitet också var det som lockade. Förväntningarna var således så stora att det var upplagt för en grandios besvikelse. Men det blev tvärtom.

Vi utgick från Espot, en liten ort väster om Andorra, nästan mitt i spanska Pyrenéerna. Här övernattade vi på en öde camping, varifrån vi tog en springnota (läs om det här) och dagen efter tog vi bilen till en parkering 20 minuter från Espot, precis i kanten av nationalparken Parc Nacional d’Aigüestortes i Sant Maurici, och vandrade sedan till Refugi Josep Maria Blanc. En refugi är Spaniens motsvarighet till en fjällstuga – stugan var spartansk, men läget exklusivt och ölen billig.

Man kan fotografera och genom det försöka illustrera naturupplevelsen, men det blir som att försöka förmedla en förälskelse genom sten, sax, påse. Det går liksom inte. Faktum var att en stor del av tiden ägnades åt att stappla omkring i pur förvåning över att något så överväldigade overkligt kan finnas i verkligheten. Bergen var stilistiskt spetsiga, träden var fossilerade urtidsdjur och bitvis var det som att vandra omkring i en filmkuliss från en Disneyrulle från 1965. Vid ett tillfälle, då även små blommor tycktes vara arrangerade i perfekta mönster på marken, fattades egentligen bara att Bambi själv skulle dyka upp bakom ett träd … och i nästa ögonblick var det exakt det han gjorde.

Varje gång jag träffar på någon som lyriskt uttalar sig om vad det nu än är – en plats, en bok, en stad – så blir jag skeptisk. Vad det nu beror på vet jag inte, men jag tycks alltid utgå från att den fantastiska bild som förmedlas, filtreras genom personens önskan att det ska vara på ett visst sätt. Och nu sitter jag själv och öser lovord över denna bit av Pyrenéerna, och ändå vet jag att jag inte kommer att kunna göra platsen rättvisa. Man måste vara mitt i det hela. Prosaiskt uttryckt: Bara det att stå och kissa på 2500 meters höjd med en utsikt som tagen ur Sagan om ringen, gör att det är svårt att efteråt gå runt husknuten hemma med någon större glädje.

På väg från bergen, från Espot, kände vi oss båda en aning vemodiga. Det var som att vakna upp ur något man inte vill vakna upp ur. Den enda trösten är att jag vet att jag måste tillbaka hit.


————————————-

Världens vackraste platser … verkar ha missat Pyrenéerna SvD.

 

 

Vandring är vad som gäller (DN).